”Våra första steg in i arkitekturen har präglats av jobbiga motstånd”

Pizzan är serverad, kaffet kokat och bullarna inköpta. Det ser ut som ett mysigt torsdagshäng i Stockholmsförorten Aspudden, men i själva verket rör det sig om en krisreaktion.

– En betydande del av våra första steg in i arkitekturen har präglats av ganska jobbiga motstånd, säger Joar Nordvall.

Det råder som bekant kris i arkitektbranschen. Byggandet har nästan helt stannat av, byggherrar talar om ett nytt 1990-tal och både stora och små arkitektkontor har fått säga upp personal.

Inte minst är det tufft för de nyexaminerade. Enligt Sveriges Arkitekters studentundersökning, från i maj i år, är det vanligare att de som tog examen mellan 2020 och 2023 är arbetslösa eller jobbar i andra sektorer, än att de har anställningar som arkitekt. Dessutom fick de plugga under pandemin.

Gruppen som sitter vid bordet – hemma hos Signe Widerberg och Vincent Fagerström – har antingen nyligen gått ut arkitekturskolan eller går sista året på KTH.

De ses varje torsdag och pratar om läget i världen och branschen. Några kämpar med egna bolag, andra jobbar extra i butiker, ett par av dem har fått projektstipendier. Bara en i gruppen har fått ett fast jobb.

– Jag kände en stor lättnad när jag kom in på arkitekturlinjen. Innan var jag inställd på att bli en ”struggling artist”, men då tänkte jag ”nu kommer jag att få jobb!”, skämtar Elise Jensen.

Mötena utgår ofta från speciella teman, som en nyhet eller tankegång. Tanken är att allt ska mynna ut i en utställning, och på sikt kanske en podd eller ett magasin.

– Bara att vi hittar på ett projekt, och finansierar och driver det själva och agerar utifrån de ytor vi har, så blir det en tolkning av vad arkitekturen är i den här situationen, säger Vincent Fagerström.

Träffarna har också varit ett sätt att stötta varandra.

– Men det har också blivit en möjlighet att få vara verksam utanför arkitektkontorets ramar och utforska de delar av arkitektur som ofta inte får rum på ett kontor, säger Klara Olasdotter Hallberg.

– Och om någon till exempel får en kort projektanställning någonstans och kanske inte har öppnat ett program på ett tag, och någon i gruppen är riktigt bra på det, så är det självklart att man sitter en dag med varandra, säger Joar Nordvall.

Men det är inte bara de unga arkitekterna som har det tufft. Under våren och sommaren har varslen och uppsägningarna duggat tätt.

Arkitekten har varit i kontakt med ett antal arkitekter som har blivit uppsagda eller slutat. En av dem, som jobbat flera år på olika Stockholmskontor, har bytt bransch och flyttat från staden. Nu i höst börjar hon på en designtjänst, med fokus på att förbättra processer, på en region i en annan del av landet.

– Jag bestämde mig för att byta bransch för kanske ett år sedan, och blev varslad i våras, säger arkitekten, som vill vara anonym.

Hon har länge känt sig uppgiven inför förutsättningarna för arkitekter i Sverige.

– Det har skavt ganska längre. Man prisdumpar, jobbar med orimliga budgetar och tidsramar, samtidigt som leveranserna ska vara desamma.

Sveriges Arkitekters ordförande Tobias Olsson har varnat för att det rådande läget – ihop med regeringens politik – kan leda till att många lämnar arkitektbranschen, och att det blir ett bristyrke i framtiden.

Arkitekten som har lämnat yrket håller med.

– Det har ju hänt tidigare. Samma sak skedde i Danmark efter finanskrisen och i Sverige på 1990-talet.

En som har blivit uppsagd är Gianluca Pompili, som har jobbat som arkitekt i över 20 år. I april fick han och flera kolleger lämna Brunnberg och Forshed.

– Jag är arbetssökande sedan sex månader. Och det finns inte särskilt många jobb på marknaden.

54-åringen har arbetat både i Italien och Sverige, har ritat en forskningsstation i Antarktis och var med och designade en tillbyggnad till Attunda tingsrätt. Gianluca Pompili har genomlevt flera ekonomiska kriser, men har aldrig blivit uppsagd tidigare.

– Det är lite svårt att vara i det här läget som lite äldre och erfaren arkitekt. Man har lite andra ekonomiska krav, har ofta skaffat familj och har inte lika lätt att byta stad.

Samtidigt har han bättre kontakter och mer erfarenhet än sina yngre, jobbsökande kollegor, säger Gianluca Pompili.

Han har inga planer på att lämna branschen, eftersom han tror att det kommer att vända förr eller senare.

– Men om det här fortsätter kanske jag måste tänka om.

Kaffet har druckits upp i Aspudden och kvällen börjar lida mot sitt slut. Alla i gruppen tror att krisen i slutändan kan leda till någonting gott, att dagens ofta kortsiktiga byggande kan behöva tänkas om.

– Jag tror att vi är optimistiska pessimister. Att den här ”permakrisen”, eller vad vi ska säga, för något bra med sig, säger Hugo Lindberg.

Han personligen är inte särskilt nedslagen.

– Jag tycker att det här har varit extremt kul. Man tvingas göra projekt som man aldrig hade gjort annars. Häromdagen skickade jag till exempel in grejer till Liljevalchs vårsalong.

– Men det kanske är kul tills man får pengaproblem.