Lesley Lokko: Arkitekt­utbildningen behöver förändras

Arkitekten, akademikern och författaren Lesley Lokko har undervisat och lett arkitekturutbildningar i Europa, USA, Australien och Afrika. Hon har grundat Graduate School of Architecture i Johannesburg och African Futures Institute i Accra och, som om inte det vore nog, skrivit ett tiotal romaner. I fjol utsågs hon till kurator för Arkitekturbiennalen i Venedig 2023. Nu kommer hon till Arkitekturgalan för att tala om behovet av nya perspektiv för att släppa lös arkitekturens potential att driva samhället i en mer hållbar, rättvis och inkluderande riktning.

Arkitektur, säger hon, har en en unik bredd som rymmer allt från analys av historien till visioner om framtiden. Arkitekturutbildningar har alltid befunnit sig i skärningspunkten mellan dåtid och framtid. Men i dagens turbulenta värld tenderar vi att fastna i nuet.

– När jag började utbilda mig för 30 år sedan var utbildningen baserad på en europeisk 1900-talsmodell som egentligen inte har förändrats sedan dess. Men världen har förändrats dramatiskt. Det går inte ihop att använda en utbildningsmodell som utvecklats för förra århundradet när vi utbildar dagens studenter. Jag tror att samtidens komplexitet har paralyserat många institutioner vilket gör att man fortsätter i gamla spår. De institutioner som ska stå för visioner för samhällets utveckling är de som själva är minst villiga att ta risken att utvecklas.

Lesley Lokkos föräldrar kommer från Ghana och Skottland och själv är hon uppväxt i båda länderna. Mycket av hennes arbete både som arkitekt, utbildare och författare har kretsat kring etnisk och kulturell identitet. Precis som i Sverige är minoriteter underrepresenterade på arkitekturutbildningar i övriga Europa och i USA. Men deras perspektiv behövs i arkitekturen, säger hon.

– När jag har arbetat med studenter med invandrarbakgrund eller som på andra sätt står utanför normen har de kreativa resultaten varit enastående. När man öppnar upp disciplinen för andra perspektiv så berikas den, utan att någonting annat försvinner. Vi måste försöka förstå hur vi kan förändra utbildningarnas struktur för att släppa in och uppmuntra andra röster så att alla kan få ta del av resultatet av deras arbete.

Själv lämnade hon språkstudier i Oxford för att så småningom doktorera i arkitektur vid University of London.

– En av många fantastiska saker med arkitektur för mig är känslan av att arkitekturen upptäckte mig och inte tvärt om. När man bokstavligen är född mitt emellan saker har man en dragning till tillstånd som inte är fixerade. För mig var arkitektur en av de där fascinerande disciplinerna som blir mer undanglidande ju mer man försöker fixera dem. Det är inte konst, inte vetenskap, inte ingenjörskonst, inte ekonomi, inte sociologi. Det är någonting amorft som flyter mellan många discipliner. Och jag insåg efter några års studier att jag trivdes bra på den här platsen mitt emellan.