Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

“Vi bygger mer kortsiktigt än någonsin”

Estetiska och arkitektoniska frågor har systematiskt nedprioriterats inom svenskt byggande, skriver Mårten Belin i en kommentar till debatten om det utskällda ”rosthuset” i Malmö. 

Kvarteret Sofia i Malmö. På bilden syns de stuprör och balkongräcken som nämns i texten.

Arkitekturupproret är en rörelse på nätet som funnits sedan 2014. De beskriver sig själva så här: ”Arkitekturupproret är en politiskt obunden folkrörelse som kämpar för vackrare och trivsammare städer och boendemiljöer”. Om man läser vidare formuleras ett antal målsättningar, som till stor del är lätta att skriva under på. Vackrare och mer varierad byggnation. Stadsplanering anpassad för lokala förhållanden. Blandstad, grönska, handel, ökat medborgarinflytande. Evidensbaserat byggande utifrån människans behov. De mer subjektiva utsagorna om stil och att nya hus är fula motiveras med att över 75 procent av befolkningen sägs föredra en historiskt inspirerad arkitektur.

De enskilda inläggen riktar udden mot fyrkantiga byggnader, så kallade lådor, i synnerhet de av betong. Även formmässigt djärva nya byggnader med stor variation och fina detaljer, avfärdas som migränframkallande om de inte har ett ”traditionellt” formspråk. De byggen som lyfts fram som positiva exempel är alla renodlade pastischer som verkligen strävar efter att se ut som om de inte byggts idag.

Arkitekturupproret arrangerade nyligen en omröstning om årets vackraste nya byggnad. Vinnare blev Brf Sparven i Norrtälje, en byggnad som så gott det nu går med dagens byggmetoder och hantverkskunnande vill se ut som om den har minst 100 år på nacken. En arkitekturhistoriker hade kunnat säga om den ser ut att vara från 1800-talets mitt eller rentav tidigt 1920-tal. Den skulle också mycket väl kunnat vara från 1987, då postmodernismen ofta resulterade i liknande byggen. Arkitekturupprorets stora ”pris” för årets fulaste byggnad, Kasper Kalkon-priset, gick till det rostiga huset i kvarteret Sofia i Malmö.

Det danska arkitektkontoret Vandkunstens visionsbild för kvarteret Sofia.

Vi professionellt verksamma arkitekter ser oftast inte vägen framåt i en pastischarkitektur. Vi ser att kritikerna av ny arkitektur blandar äpplen och päron. Vi ser att de inte förstår processerna, drivkrafterna och maktförhållandena bakom arkitekturens utveckling. Vi vet att rosten på kvarteret Sofias fasad kommer att jämna ut sig efter ett tag och anta en vacker, rödbrun, levande yta. Vilket den nu också gjort. Och reflexmässigt rycker vi ut till den rostiga byggnadens försvar. Men det vi borde se, är också en byggnad som inte på långa vägar blivit det den kunde blivit, eller det den var tänkt att bli.

Kvarteret Sofia är beläget ett par stenkast från min arbetsplats, och jag passerar den nästan dagligen. Det jag ser är de fula svarta stuprören som klänger längs de smäckra vita pelarna och förgrenar sig i fula trattar vid takkrönet. Jag ser att de tänkta, nästan osynliga glasräckena på balkongerna bytts mot vita standardräcken av aluminiumprofiler. Jag ser att fasadöppningar krympts jämfört med ursprungsförslaget, så att fasadens proportionering försämrats. Jag ser att de mörka partierna vid entréerna inte harmonierar med takvåningen som det var tänkt. Jag ser stora fula ventilationshuvar på taket, och brandgasluckor vid husets sockel som inte borde varit där.

Vi borde debattera varför det är så svårt att förverkliga vacker arkitektur fullt ut och hur vi som kår kan bidra till att det blir bättre.

Fönstren som i förslaget låg i liv med den rostiga metallen, har tryckts in en bit för att klara energikraven. De stora öppningar som fanns i hörnen in mot gården är igenbyggda. Jag ser alltså en byggnad med en vackert rostbrun fasad, med många fula detaljer och en rad bortbantade kvaliteter. Det är vad vi professionellt verksamma arkitekter borde se. Vi borde debattera varför det är så svårt att förverkliga vacker arkitektur fullt ut och hur vi som kår kan bidra till att det blir bättre.

Den process som lett fram till Sofia är typisk, och jag har kunnat följa den på halvdistans under åren. Det började med en arkitekttävling som där vinnaren blev det renommerade danska arkitektföretaget Vandkunsten. Förslaget var fint, men hade stora brister i förhållande till svenska byggregler, och skulle bli alldeles för dyrt att bygga. Ett svenskt arkitektkontor kopplades in för att anpassa byggnaden efter svenska förhållanden så att ett bygglov kunde sökas och entreprenörer handlas upp.

Ritningarna passerade min arbetsplats ett par gånger på vägen, då entreprenörer som tittade på projektet ville ha rådgivning kring hur det skulle kunna förverkligas. Minst en av de större entreprenörerna valde att inte räkna på projektet, då de såg så stora svårigheter att uppfylla myndighetskraven, att hitta en bärande stomme som passade med planlösningen, och att genomföra projektet till en rimlig kostnad.

Projektet passerade bygglov, med vissa anpassningar, men till synes med de mest väsentliga kvaliteterna i behåll. En entreprenör handlades upp. Utan att ha inblick i detta, skedde det sannolikt efter hårda prisförhandlingar för att landa i hanterbara kostnader för byggherren och ytterst, de boende. Ett tredje arkitektkontor anlitades för att ta fram bygghandlingar. Kraftiga anpassningar görs för att klara kostnadsnivån och svenska byggregler. Fuktkrav och energikrav leder till mindre fönster och balkonger, utanpåliggande stuprör, indragna fönster. Kostnader sparas med hjälp av standardprodukter och standardlösningar. Alla inblandade bidrar i denna process, för så är spelreglerna.

Till de nämnda orsakerna ovan kommer även en dos kulturkrock. Om detta hus hade byggts i Danmark, hade ursprungsarkitekten fullföljt projektet. De hade ritat bygghandlingarna, och de hade haft minst en arkitekt stationerad på byggplatsen under hela byggtiden för att rådgöra med entreprenören om detaljlösningar. De tekniska kraven hade varit lägre, och de arkitektoniska högre. Skillnaden är särskilt markant i bostadsprojekt, där byggkostnaden spelar större roll än i till exempel statliga projekt eller projekt med kommersiella lokaler. Idag syns inte ett spår av projektet på Vandkunstens hemsida.

När så Arkitekturupproret anklagar oss arkitekter för att ligga bakom förfulningen blir vi provocerade. Provocerade för att vi vill se en väg framåt som inte är bakåt. Provocerade för att vi innerst inne också är frustrerade över bristen på påkostad arkitektur och fina detaljer. Provocerade för att vi blir påhoppade för sådant vi inte har makt över. Kanske borde vi också bli frustrerade för att vi faktiskt borde kunna bättre?

Villkoren för svensk arkitektur och i synnerhet bostadsarkitektur sätts av en mängd förhållanden som arkitekter inte råder över. De ekonomiska ramar som finns sätts av bostadskonsumenternas betalningsvilja och betalningsförmåga. Finansiering, markpriser, byggkostnader, vinstkrav, subventioner: Allt sätter en ekonomisk ram inom vilken vi måste hålla oss. Till det kommer en stor mängd myndighetskrav som är starkt kostnadsdrivande.

Möjligheterna att styra ett byggprojekt är störst i början, och minskar ju längre projektet kommer. De tidiga skedena ägs av aktörer och personer som ytterst sällan är med och slutför projekten. Politiker, ackvisitörer, höga chefer, projektutvecklare, tjänstemän, som skapar visioner, men som sedan lämnar vidare projektet till andra. In på banan kommer nya aktörer, som ska förverkliga projekten. Men att först skapa en vision, sedan bestämma vad det får kosta och vilka krav som ska ställas på produkten, och till sist överlåta åt en entreprenör att få ihop ekvationen, är inte en väg till ett bra slutresultat.

Man kan till exempel undra över vad som är på väg att ske med projektet Culture Casbah i Malmö. Tävlingsförslaget från 2012 visar en extremt dynamisk och djärv skapelse, vars starkaste uttryck är hur det utmanar tyngdlagen. De senaste skisserna man kan se på nätet idag, visar ett kraftigt uppstyrt projekt, där vridningar och utkragningar eliminerats. Ett rakt och ganska trist glastorn ser ut att bli resultatet.

Det finns aktörer som arbetar på andra sätt. Men de är få, och blir färre. Bostadsaktörer som utvecklar och bygger åt sig själva har större kontroll över slutresultatet. En liten del av byggherrarna arbetar med så kallade utförandeentreprenader, där byggherrens arkitekter och andra konsulter arbetar igenom alla delar av projektet och tar fram färdiga ritningar innan entreprenörer handlas upp. I Malmö är Stadsfastigheter ett gott exempel, som bygger gediget och verkar långsiktigt. Men allt färre beställare har kompetensen och långsiktigheten som krävs.

Det vi som arkitekter kan göra, är att försöka beakta alla de styrande faktorer som vi vet kommer att påverka projektet, och att prata ärligt med våra beställare om vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Arkitektens särskilda förmåga och uppgift är att ta alla aspekter av ett projekt, väva samman dem och skapa en väl gestaltad helhetslösning. Det vi som arkitekter kan göra, är att försöka beakta alla de styrande faktorer som vi vet kommer att påverka projektet, och att prata ärligt med våra beställare om vad som fungerar och vad som inte fungerar. Vi kan försöka övertyga om vikten av välritade, välbyggda hus. Vi kan skaffa oss tillgång till teknisk kunskap för att skapa hållbara visioner. Vi kan agera kollegialt och professionellt för att få följa våra projekt från första skiss tills de är byggda.

Men för att på bred front höja kvaliteten på det som byggs i Sverige, behöver spelreglerna ändras. Vi behöver se över vilka krav som ställs på nya byggnader. Under ett sekel har vi lagt till och lagt till, men aldrig tagit bort krav som ställs på byggnadsverk. Vi har på bred front nedprioriterat estetiska  och arkitektoniska frågor till förmån för funktion, säkerhet, ekonomi och komfort. Vi har höga krav på en rad tekniska områden och ändå bygger vi mer kortsiktigt än någonsin. Att ändra på detta är inte något arkitekter kan göra inom ramen för sina uppdrag. Det är en uppgift för hela samhället, från politiker till oss alla som bor och verkar i husen.

En kortare version av artikeln har publicerats i Sydsvenskan 31/3 2019.

Mer att läsa