”Vem är rädd för att vara författare?”

Varje fredag fylldes korridorernas väggar med arbeten. Det kallades ’Syntes’ – en samling av klassens tankar och idéer i bild och ord. Oftast i bild och orden färre än tusen. En vecka fokuserade vi helt på skrivandet genom prosa, essäer och poesi. Korridorens väggar fylldes av texter. Vi skämdes och ryggades för det vi själva skrivit, men läste och berömde andra. Det var ingen som ville kännas vid sina texter ännu mindre sätta en signatur. Förra veckans bilder hade namn, men den här fredagens texter var författarlösa. Jag lärde mig då att precis som jag själv var alla andra rädda för att känna sig dumma. Rädda för vad andra ska säga om ens tankar som ligger där och väntar på pappret för allas ögon att se. Med rädslan förstod jag att det skrivna ordet hade någonting, en förmåga jag tidigare underskattat.

I arbetslivet återupprepar sig historien. Mina kollegor skyggar för skrivandet. Det är svårt att formulera sig, det är krångligt att beskriva och framför allt är det tråkigt. Samtidigt som vi alla är författare på olika sätt i vårt arbete. Förutom mer konkreta exemplen i form av rambeskrivningar, rapporter och program så är vi inte minst författare i gestaltandet av platser. Med tanke på att beskrivande texter har en så fundamental roll för det färdiga resultatet är det förvånande att skrivandet inte har högre status inom professionen. Inte ens en illustrationsplan står inte på egna ben utan ord. Det slutliga resultatet vilar tungt på vår förmåga att förmedla det i en beskrivning. Det åligger alla arkitekter stort ansvar att kunna kommunicera i text då en dåligt formulerad idé mycket väl kan bli till verklighet. Vi behöver bli skickligare på att skriva, eftersom missförstånd kan kosta både pengar och känslor. Kan vi hjälpa varandra att ta det ansvaret som författare av platser?

Författarmetaforen fortsätter. Inom vår profession upplever jag en trend som rör sig bort från viljan att vara författare. Anonymitet och kollektivism föredras. Denna trend tror jag har sin grund i flera spår. En förklaring kan vara att professionen länge dominerats av manliga förebilder och motreaktionen har blivit att avpersonifiera resultatet av arkitekters arbete. Om alla eller ingen får erkännandet är det lika för alla. En annan förklaring skulle kunna vara att det råder en form av avancerad jantelag som resulterat i att det blivit fult att sätta sitt namn intill ett verk på grund av rädslan för att sticka ut. En tredje förklaring är att många av oss saknar självförtroendet att ta rollen som författare då författande är blottande och vi är rädda för att se dumma ut. 

Jag kan inte låta bli att undra om vi ändå inte behöver fler förebilder och idoler det vill säga författare. Arkitekter som skapar berättelser. Jag tror att vi missar en möjlighet att lyfta professionens status och förmågor genom att bli starkare berättare. Vi behöver fler som vågar skriva om arkitekter och om arkitektur. Starka identiteter har en förmåga att inspirera och det saknas en mångfald här. Vi behöver fler som använder rambeskrivningar till sin fulla potential, som med precision och inlevelse kan förklara projekt i skrift. Vi behöver, mer än någonsin, fler som skriver berättelser om framtiden. Vad vill vi? Vad är viktigt? Hur kan världen se ut? Min förhoppning är att fler arkitekter vågar skriva mer. Samma anledning som gör skrivandet så otäckt är också det som gör det så givande.

Erik Rydiander är landskapsarkitekt LAR/MSA och vinnare av Arkus essätävling 2023.