”Varför är just köket ett heligt tempel?”
Varför vågar vi inte tänka tanken på bostäder utan kök? Vi behöver en mångfald, både av åsikter och av valmöjligheter för personer med olika livsstilar.
Debattören har i sitt arbete häpnat över svensk kökshistoria och dess standarder.
För de flesta innebär det svåra valet av boende en prioritering av sina vardagliga moment. Har man lite extra, då får de högt rankade aktiviteterna en dedikerad plats eller mer yta. När budgeten inte räcker till, då gäller det att offra en för en annan.
Till exempel: Vissa skulle ha valt att spara några kvadratmeter i sitt badrum. I stället måste man då reservera tvättid på sin jobbkalender och även ibland hantera sin vrede när grannen inte städat luddlådan efter sig. Vissa har accepterat idén att lämna barnvagnen vid entréhallen och på köpet få ofrivillig styrketräning på väg in och ut plus lite extra multitasking-drama.
Men av någon anledning, inför idén att offra köksyta, står nästan alla eniga på ”skämtar du”- eller ”över min döda kropp”-sidan. Det har gått några veckor sedan tankesmedjan Timbros utspel om att slopa kravet på kök. Jag såg många branschkollegors starka reaktioner och började igen fundera: Varför blir just köket ett heligt tempel som inte tål någon form av vidröring i vår kultur?
Det var inte första gång någonting fick mig att fundera på det. Runt 2017 höll professorn och arkitekten Anna Puigjaner en föreläsning på KTH om sin prisbelönta studie ”Kitchenless city”. Hon reste runt världen och samlade fallstudier från olika kulturer där köket inte ligger i fysiskt centrum av boendet för att hitta inspiration för modernare planering. Begreppet ”kitchenless” innebär inte nödvändigtvis att avlägsna köket, utan att omforma och integrera.
För att fortsätta finna svar valde jag göra mitt examensarbete om detta. Jag kände mig underrepresenterad: En första generationens invandrare från Asien; en homosexuell som inte har plan att bilda en kärnfamilj; en upprorsman som blev häpen över svensk kökshistoria då Hemmens forskningsinstitut testade på kvinnornas kropp för att få underlag till nya köksstandarder.
Jag försökte göra mig hörd genom examensarbetet och började med att gräva i olika rörelsemönster vid matlagning. Jag delade upp event i moment och tog ett element i taget för att se: Varför ser spisen eller skafferiet ut just så, hur funkar det i omvärlden, finns det någon alternativ disponering av ytan?
Under tiden insåg jag att idén om ett delat kök inte alls är främmande. En gång i tiden valde många av oss offra ett eget kök så att CSN-pengarna också skulle räcka till lite festligheter. Studentkorridoren. De flesta gör ändå anspråk på eget kök så fort de kan. Det ser ut som att det blivit en slags psykologisk symbol för något slags stadgat liv för svenskarna. Men det finns de som fortfarande vill dela kök. I storstäderna, med baslön, bostadskö och omöjliga priser för nyproduktion, råder ett mycket svårare liv än förr.
Under tiden insåg jag att idén om ett delat kök inte alls är främmande. En gång i tiden valde många av oss offra ett eget kök så att CSN-pengarna också skulle räcka till lite festligheter.
Så, mitt examensarbete ledde till en prototyp: Ett offentligt kök för kollektivtrafiknära bostadsrättsföreningar. Köket ligger i direkt anslutning till bytespunkten, samdrivs av förening och kommersiell aktör och kan ersätta kök i hushåll som är redo för samnyttjandet i en ännu större skala: både med grannar och övriga stadsbor som nyttjar köket mot ett betalt medlemskap – såklart för att bo billigare.
Efter några års jobb och resor, lämnade jag in ett förslag till en idétävling, ett bostadskomplex som komprimerar privata ytor och maximerar offentliga ytor, inspirerat av ”condos” i Kanada och England. Jag hade noterat att våra olika storkök, som byggs påkostat, står tomma de flesta av dygnets timmar. Min tro på prototypen vaknade igen. Denna gång satte jag fokus på ett kollektivt vardagsrum, och minskningen av ägande genom schemaläggning för storköksverksamheter och för de som vill bo billigare.
Är jag nöjd med allt detta? Nja. Båda mina prototyper saknar marknadsförankring och skulle säkert behöva justeras. Men varför tog jag ändå upp dem? För att det är nödvändigt med mångfald, både av åsikter på diskussionsagendan och av valmöjligheter för personer med olika livsstilar, med olika behov, i olika faser av livet. Det var länge sedan svensk bostadsarkitektur gjorde något banbrytande försök, trots att vår samhällsuppbyggnad har förändrat drastiskt under senaste decennierna. Kanske är det dags för en omkastning?
Yupeng Ryan Lian är arkitekt SAR/MSA.
