”Varför är arkitekter rädda för begreppet klassicism?”
Klassicism som koncept är konstruktivt och det finns regelverk som kan följas – men som också går att leka med och utmana, skriver Katinka Schartau, högskolelektor i Fysisk planering på Blekinge tekniska högskola.
Begreppen "bärande – buret” är grunden i klassicismen. Transformator uppförd för Växjö fastighetsbolag, av Arkitektbolaget i Växjö.
I Arkitekten nr 2/2021 kunde vi läsa om markansvisningstävlingen i Upplands Väsby som upprört en del arkitekter, eftersom man där direkt efterfrågat en ”klassicistisk” arkitektur.
Just nu förfasar sig de flesta arkitekter i Sverige över klassicism. Men synen på den och vad som kan åstadkommas med ett klassicistiskt förhållningssätt behöver bli mer nyanserad.
Kanske är det själva orden klassicism, klassisk och klassicistisk som vilseleder våra visuella upplevelser och våra delvis fördomsfulla tankar?
När vi idag ser bilder på från Arkitekturupprorets Facebook-sida är det uteslutande anglosachsisk och oftast eklektisk klassicism som presenteras. Kanske är det just den eklektiska klassicismen som arkitektkåren reagerar mot, snarade än just det klassiska förhållningssättet?
När modernismen introducerades i Sverige med Stockholmsutställningen 1930 och den senare utgivna skriften Acceptera, var det bland annat klassicismen man tog avstånd ifrån. Dess inneboende regelverk med olika ordningar och symmetri sågs som en bild av klassamhället. Klassicismen utryckte makt till skillnad från funktionalismen som skulle uttrycka ”demokrati”, och ge frihet till funktionella planlösningar för industrisamhällets nya behov.
Tävlingsförslag Nobel center 2014, Johan Celsing arkitektkontor. Fasad mot väster.
Men vad är då klassicism? Många arkitekter svarar ”bärande – buret”, vilket är grunden i klassicismen, inte ornamentiken. Det tidiga grekiska byggandet var ett träbyggande. Till exempel när flera stående pelare bär en överliggande balk. Tak skapas av en längsgående takås med dess sekundärbalkar, som skapar takfötter och gaveln blir en rektangel plus en triangel. Detta påminner mycket om det nordiska timmerhusbyggandet. I Norden har vi byggt med timmer, vars förutsättningar är klassicismens, det vill säga bärande och buret, med symmetrier och håltagningar som alltid gjordes mitt i stocken.
Kan modernismens ideal med öppna planlösningar, asymmetri och mycket ljusinsläpp, kombineras med det klassicistiska konceptet ”bärande – buret”? Modernismens ideal kan framträda i olika uttryck, även klassicistiska. Den tidiga modernismen från 1930-talet uppvisar flera exempel på det.
En del vill kalla vår samtid för ”etno-ekoism”, vilket jag skulle säga är en gren av postmodernismen. Uttrycket härleds till tidens viktiga frågor som mångfald och hållbarhets-, klimat- och energifrågorna. Eller som Jean Nouvel har sagt: ”Arkitektur tar utgångspunkt i kultur, platsens och byggnadens uppgift”. Är detta oförenligt med klassicism? I postmodernismens paradigm som utgörs av mångfald och narration behöver vi inte längre göra olika designkoncept synonyma med olika politiska ideologier, som man gjorde under modernismen.
Trots konceptet ”Form follows function” är nästan alla byggnader i västerlandet varianter är lådor. Och hur skapas något intressant av en låda? Förhållningsättet ”bärande – buret” och idén med olika ordningar i fasad kan på ett enkelt sätt ge en låda en artikulering och ett tektoniskt uttryck.
Tyvärr kan vi från Norden inte kan visa upp så många exempel på en nordisk samtida klassicism, men är inte det en utmaning för verksamma arkitekter idag?
