”Sluta se grönområden som barriärer i staden!”

För ett tag sen satt jag i ett möte och diskuterade utbyggnaden av en ny stadsdel. En planarkitekt i gruppen meddelade att man valt bort att lägga ett parkstråk på ett visst ställe för att det då skulle skapa en barriär mellan den nya och gamla delen av staden. Jag kände att jag reagerade starkt på just ordvalet barriär i ett sammanhang där man pratar om parkstråk och natur. Min definition av en barriär är något som är ett hinder. Något som stoppar upp rörelser och flöden. Är det så här vi ser på parkstråk inom stadsplanering frågar jag mig då? Jag blev tvungen att ställa frågan till mitt nätverk bestående av både landskapsarkitekter och planarkitekter och fick klart delade svar. 

Vissa förstod inte alls hur man kunde göra den kopplingen. Andra förstod precis – en park kan ses som en mörk och otillgänglig plats på våra breddgrader under nästan halva tiden på året och den blir då just en barriär i staden. Någon sa att denna åsikt är en kvarleva från förr – då man som arkitekt inte såg det gröna som en del av det urbana livet. Jag sitter nu, 2024, och upplever att jag ändå ibland får kämpa för våra grönområdens överlevnad i den växande och alltmer täta staden. Hur länge ska kvarlevan från förr i så fall få leva vidare? 

Jag ställer mig undrande till hur man väljer att prata om parker och grönområden inom stadsplanering. Det har forskats om vårt välmående i samband med park och natur sen 60 år tillbaka. Miljöpsykologin har bevisat i flera forskningsstudier att natur generellt och till och med enbart träd inom staden hjälper till att sänka våra stressnivåer och påskyndar återhämtning från dagens hetsiga liv.

På senare år har det även blivit högst aktuellt att vår natur hjälper oss att hantera klimatförändringarna och att även det minsta av grönområden är fullt av ekosystemtjänster som gynnar oss människor och vår överlevnad på denna planet. Vi måste lyfta värdet av våra parker och grönområden så att de ses som en tillgång och inte som en mörk och oanvändbar plats – en barriär. 

Med rätt använda medel går det att skapa attraktiva och spännande ytor som känns inbjudande, levande och trygga. I större parker har detta ofta redan implementerats med god belysning och möjlighet till olika aktiviteter. Men den större delen av grönskan i en stad är dock de mindre områden som sällan får samma uppmärksamhet. Dessa ekosystemtjänstskapande ytor i våra städer behöver också få finnas och värnas. Utöver det behöver alla våra redan uppvuxna träd skyddas och bevaras i stället för att anses vara i vägen och ersättas med nya, mindre biologiskt värdefulla träd. All natur är viktig för oss – inte bara den tillrättalagda.  

Jag hoppas att förståelsen för vårt grundläggande behov av det gröna, litet som stort, och det viktiga i att värna om vår redan uppvuxna natur blir en självklarhet inom all stadsplanering framöver. Vi behöver göra denna kunskap tillgänglig och minst lika viktig som läran om olika stadsbyggnadsprinciper i våra stadsbyggnadsutbildningar. Kvarlevor från förr – att grönområdet är en barriär – kan vi lämna bakom oss.

Susanne Hultin är landskapsarkitekt LAR/MSA.