”Skönhet borde vara utgångspunkten”

Vad händer ifall vi inte tar tillräcklig hänsyn till skönheten, trivseln och de positiva upplevelsevärdena när vi planerar nya stadsdelar och nya hus? Vad kan det få för sociala effekter?

Säkert är att de som söker ett boende och som har råd och kunskaper helst letar efter miljöer som de upplever som vackra, trygga  och trivsamma. Det som de väljer bort blir över till dem som inte kan välja på samma sätt. På så vis fungerar den byggda miljön som en stor sorteringsapparat och med sociala konsekvenser och segregation som följd. Är skalan stor blir konsekvenserna svåra. Vi har visserligen alltid haft segregation i våra miljöer. Tidigare bodde folk med bättre ekonomier i gatuhusen medan gårdshusen befolkades av mindre bemedlade. Men de såg varandra, konflikterna blev mindre och hanterbara. Men när skalan växer blir denna situation problematisk. Vi lever än i dag med effekterna av de  stora projektens sociala problem. Det som skulle bli det billigaste, blev det dyraste. En starkt bidragande faktor var att skönheten och trivseln inte fick vara med. Funktionen och ekonomin vägde tyngst formade av samtidens ideologier inom planering, arkitektur och politik.

Varför försvann skönheten som begrepp inom planeringen och arkitekturen? Vi hade den tidigare inskriven i lagstiftningen från 1874 under formuleringen ”Stadsplan bör uppgöras så att han på en gång motsvarar rörelsens behof af utrymme och bekvämlighet, sundhetens fordran på ljus och frisk luft, önskligheten af största möjliga trygghet mot mera utbredda eldsolyckor samt skönhetssinnets anspråk på fritt utrymme, omväxling och prydlighet”. 

Det nya prövades då mot detta lagkrav. Det är ingen tillfällighet att folk i gemen ofta refererar till dessa miljöer som positiva, när man ger uttryck för sin syn på vår tids brist på skönhetsvärden i det byggda. “Skönhetssinnets anspråk” togs bort 1931 när en ny byggnadsstadga infördes och den äldre från 1874 upphörde att gälla.

I manifestet ”Acceptera” som kom ut 1931 argumenterar författarna Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Uno Åhrén för att det varit för mycket skönhet under rubrikerna ”Ned med skönheten” och ”Fram för ordning”. Det är ingen tillfällighet att manifestet och den nya byggnadsstadgan kom ut samma år.

Jag påminner mig om en artikel i tidningen Arkitekten för länge sedan, där arkitekternas dåvarande ordförande Erik Thelaus skrev hur han som elev på KTH på 1940-talet fick höra av självaste professorn Gunnar Asplund att begreppet skönhet inte längre skulle användas i undervisningen utan endast sakliga begrepp fick förekomma.

Jag påminner mig också Nils Ferlins välkända dikt ”När skönheten kom till  byn”, där de ”sköto efter henne med tusen gevär ty de voro ju så förklokade alla”. Jag trodde länge i min ungdom att det var en vacker kvinna det handlade om, men när jag blev äldre och mera mogen förstod jag att det var just begreppet skönhet som han syftade på. Dikten är skriven 1938 när det nya samhället skulle byggas.

Flera av den tidens författare och poeter berör ämnet, till exempel Gunnar Ekelöf i dikten ”Till de folkhemske”från  diktsamlingen Non Serviam 1945, där alla moln skulle göras fyrkantiga om planerarna finge hållas.

Genom alla tider har många filosofer och arkitekter resonerat kring de omätbara värdena inom arkitekturen. Den romerske arkitekten Vitruvius gav till exempel ut praktverket ”Vitruvius om Arkitektur, tio böcker” för ungefär två millenier sedan. Hans triangel är välkänd och man finner den än idag i texter och arbeten som behandlar begreppet estetik. 

Under resonemanget om arkitektonisk kvalitet menar Vitruvius att den beror av tre fundamentala pelare benämnda Firmitas,  Commoditas och Venustas. Firmitas kan vi idag översätta till långsiktig ekonomi, eller hållbarhet för att använda dagens uttryck. Commoditas betyder i vår tid funktion och användbarhet och Venustas är ju skönheten, upplevelserikedomen. 

Vitruvius menar att när dessa tre pelare är lika stora, när de väger lika tungt och när den ena inte gör sig bredare och högre på den andres bekostnad, när de helt enkelt avvägs jämnt mot varandra, då äger ett hus arkitektonisk kvalitet. Detsamma gäller ju också för hela stadsdelar och samhällen.

Under senaste seklet har vi som arbetat med samhällsbyggandet mest fokuserat på två av dessa begrepp, teknik och ekonomi. Ekonomin oftast utifrån ett kortsiktigt perspektiv och på marknadens villkor. Det omätbara begreppet skönhet har som regel negligerats, eftersom det ”inte går att bevisa” eller så finns det inte garanterat i lagstiftning, normer och standarder.  Det är bara löst tyckande har man ofta fått höra liksom att alla tycker olika. Men är det verkligen så? Tycker alla olika och är det bara löst tyckande?

I Gunnar Fredriksson bok om Ludwig Wittgenstein, en av vår tids mest framstående filosofer, återges Wittgensteins resonemang om estetik och etik, det vill säga om formen och innehållet.

Visst, säger Wittgenstein, är uppfattningen om estetiken individuell, den är ett personligt förhållande mellan betraktaren och det betraktade. Men han påstår också att dessa personliga upplevelser, när de är positiva, samstämmigt delas av väldigt många. Han jämför med att sätta upp en tavla på väggen. Först lite högre upp, nej sänk lite och sedan lite till höger och sänk då ytterligare en smula, nej höj lite till vänster, NU, stanna där och spika, där skall den sitta. Många delar säkert uppfattningen om vad som är balans, proportion, mått och placering. Ett löst tyckande som många delar!

Wittgenstein menar också att skönheten handlar om upplevelsen av en helhet. När allt passar ihop. När det stämmer. Och visst kan vi känna så om mycket i tillvaron. I naturen, i gott sällskap, i den goda måltiden, i det vackra samhället. En skön känsla när harmoni och balans råder, när allt passar ihop. Det är vackrast när det stämmer!

Flera studier har gjorts om vad folk i allmänhet uppskattar i sitt boende. Arkitekten och forskaren Johan Rådberg lät göra flera sådana studier på KTH. I studien ”Attraktiva kvarterstyper”, KTH 2000, studerades ett antal tunnelbaneförorter i södra Stockholm med avseende på kvarterstyp och attraktivitet. Han konstaterade då att ju längre från centrum folk bodde desto större var uppskattningen av boendemiljön. Det berodde inte på upplåtelseform, ålder med mera utan helt på kvarterstypens utformning och dess skala. Med andra ord var betydelsen av hur det såg ut fundamental för folks uppskattning. Genom att man byggde högre och tätare närmare dessa förortscentra och stationer innebar detta alltså att man byggde det som folk uppskattade minst.

Hur vore det om vi i planeringsprocessen utgick från vad människor uppskattar som mest och sedan försöker ordna det så klokt och praktiskt som möjligt för att bygga ett  hållbart samhälle? Vi har ju i stället under lång tid planerat från andra hållet, det vill säga försökt optimera det praktiska och ekonomiska och förpassat det omätbara, det positivt upplevda av människorna till marginalen.

Johan Rådberg sammanfattar i sin forskningsrapport Stadstyp och kvalitet (KTH 1997), ”att de mest attraktiva stadstyperna är Förindustriell stad, Friliggande småhus, Kvartersstad och Blandad trädgårdsstad. Den minst attraktiva stadstypen är Höga skivhus. Undersökningen tyder på att egenskaper somsmåskalighet och tydliga gränser mellan offentliga ytor och privata är betydelsefull för attraktiviteten”.

Catharina Sternudd konstaterade i sin avhandling på Lunds Universitet 2007 om småstaden, ”Bilder av småstaden – om estetisk värdering av en stadstyp ”, att småstaden Karlshamn som stadstyp uppskattades stort av de boende i staden. Detta berodde på de estetiska kvaliteterna och upplevelsen av vackra stadsrum och hus framför allt i stadskärnan.  

Under den tid när de positivt upplevda miljöerna skapades fanns också en stark tro på skönhetens betydelse. Vi hade skönheten inskriven i lagstiftningen och ett flertal starkt engagerade rörelser arbetade för att sprida skönheten, trivsamheten och tryggheten allmänt till samhällets alla skikt. Vi hade trädgårdsstadsrörelsen som med sina konstnärligt utformade planer gav vanliga arbetare möjlighet att skaffa sig ett eget hem, man byggde storgårdskvarter i måttlig skala inne i den täta stenstaden för att skapa luft och grönska i miljöerna i kontrast till den överexploaterade innerstadens kvarter. Ellen Key med flera verkade för skönhet för alla i arbetet med att höja den estetiska nivån i den stora produktionen. Ett flertal andra rörelser verkade under den tiden för samma sak. 

Att sprida skönhet, trivsamhet och positiva upplevelsevärden till alla är i grunden en demokratisk fråga, och borde vara ett rättesnöre för all planering av samhällen och hus, så att vi därmed kan  underlätta för folk att föra ett gott liv inom den fysiska ram som gives dem.

I dagens praktiska planering i allt från översiktsplanering ner till kvartersnivå och hus måste skönheten, trivsamheten och de positiva upplevelsevärdena väga lika tungt som  funktioner, ekonomi och ekologi. Detta för att skapa miljöer som fungerar över lång tid och därmed blir hållbara i ordets verkliga mening.  I denna planering är det av fundamental betydelse att studera och diskutera stads- och landskapsrummens form och gestaltning. Det handlar då framför allt om:

• Anpassning till omkringliggande stads och landskapsrum
• Stadsiluetter och stadsfronter
• Stads och landskapsrummens form, proportioner och skala i både höjd och längdled 
• Rummens gränser och sammanhang med varandra i rumsrytmer av olika karaktär
• Rummens orienterbarhet genom siktlinjer och rörelser 
• Rummens slutenhet eller öppenhet och grader däremellan
• Husens möte med marken och bottenvåningarnas betydelse
• Rummens detaljer, material, grönska och inredning samt färger på väggar, golv och tak
• Rummens ljusföring såväl i dagsljus som i artificiellt ljus

Kjell Forshed är arkitekt SAR/MSA.