”Ska du starta eget kontor? Döp det inte efter dig”
Det är märkligt att modet att döpa arkitektkontoren efter grundarnas namn aldrig går ur när så mycket annat förändras.
Det finns många andra branscher där företagen är döpta efter grundarens namn, konstaterar debattören.
“Vad är det dom heter nu igen, det är ett namn-namn kontor” är en variant av en mening jag fortsätter höra. Det tycks aldrig gå ur modet för arkitekter att sätta sina egna namn på sina kontor, trots de stora skiften i ideal som skett inom yrket i övrigt under dess historia. Att en grundare döper sitt kontor efter sig själv är inte unikt inom arkitekturen, men vi är kanske en av de sista yrkesgrupperna som borde göra det. I en bransch där vi kreativt vill utmärka oss från mängden är det trots allt ganska ironiskt att döpa sig som alla andra.
I stort är allting vi ritar är ett resultat av samarbete, och som anställd känner jag betydligt mer samhörighet och anknytning till ett kontor som är döpt efter någonting större än efternamnen på dem som grundade det. När ett namnkontor uppmärksammas för ett projekt blir de inblandade per automatik stående i skuggan av en eller två individer som inte nödvändigtvis hade en stor närvaro i projektet.
Naturligtvis får inte alla individuell uppmärksamhet oavsett kontorets namn, men kanske är det bra om många får en liten bit av cred-tårtan fast ingen går hem proppmätt. Många kontor har dock varken anställda eller planer på att ha det, men bakom allting byggt, oavsett kontor, finns fler inblandade än gestaltande arkitekter.
Att starta ett kontor som heter Axelsson Lindqvist och fakturera timmar för ett bostadsbygge har såklart aldrig varit enkelt, men säkerligen enklare under de senaste 30 åren än det är nu.
Kanske kan yrkets nuvarande tillstånd påverka detta. Att starta ett kontor som heter Axelsson Lindqvist och fakturera timmar för ett bostadsbygge har såklart aldrig varit enkelt, men säkerligen enklare under de senaste 30 åren än det är nu. I takt med att mycket skrivs om kontor som varslar, hyvlar eller till och med går i konkurs, läser jag mycket om nystartade kontor med annorlunda synsätt på yrket som frångår den typiska formulan för hur ett arkitektkontor ska fungera. Eller anställda med ett till synes oväntat yrke där deras kompetenser från utbildningen fortfarande är högst aktuella. Förhoppningsvis är det inte någonting kortlivat som enbart sker under kriser, då vi alla vinner på ett yrke som vågar utforska fler nischer.
Trots allt kan jag förstå lockelsen i att ens namn lever vidare efter en själv. Vid mitt barndomshem i utkanten av Sundsvall finns ett litet berg där många barn åker pulka på vintern, och i min förskoleklass fick det namnet Antonberget då det ofta refererades till och var för litet för att få ett officiellt namn av staden. Nyligen stötte jag på min gamla förskollärare, som fortfarande jobbar där, och fick reda på att den fortfarande kallas Antonberget över två decennier senare. Det kändes bra. Men likt mycket annat hade det kanske varit bättre om Antonberget var döpt efter vad den erbjuder, någonting som väcker tankar, eller åtminstone är lite kul.
Anton Axelsson är landskapsarkitekt MSA.
