REPLIK: ”Diskussionen om klassisk arkitektur öppnar en avgrund”

Vad är det som gör att många av dagens anhängare av klassisk arkitektur per automatik sätter ett likhetstecken mellan stil och byggnadskonst? 

När Thomas Hellquist delar ut sina rallarsvingar till mig, Claes Caldenby och Tham och Videgård insinuerar han att vi inte förstår att uppskatta klassisk arkitektur. Jag får lust att skratta. Jag kan förstås bara tala för mig själv. Någon motståndare till klassisk arkitektur – eller till att uppföra nya hus i klassisk stil – är jag knappast. 

Min text i Dagens Nyheter (15/1) handlade inte om det. Det jag konstaterade var att huset på Ekmansgatan 5 i Göteborg (som Thomas Helllquist inte verkar ha besökt) är ett ganska typiskt svenskt bygge, bara tillkommit i ett burget område. Det mesta är, som överallt, dikterat av de höga vinstmarginaler och låga krav som byggandet grundar sig på idag. Det är inget hus som är särskilt kul om man tar sig in. Därav liknelsen vid en potemkinkuliss. Lite väl långt från den klassiska hantverksmässiga kvalitet som huset – och andra hus – förtjänar att byggas i. 

Thomas Hellquist kallar det för ett experiment. Det är missvisande. Att härma en klassisk ordning är knappast att ta en risk och pröva något nytt. Inget utmanar eller har särskild udd. Ska klassisk stil kallas för experiment måste en brytning mot det förflutna finnas, något som pekar framåt. Nästa all märkvärdig arkitektur handlar om det. Hur tänkte nu egentligen Perrault och Soufflot?

Det Thomas Hellquist misstar för experiment är nostalgi. Nostalgi, menar jag, är den avgrund som diskussionen om klassisk arkitektur öppnar. Nostalgi – en längtan att uppgå eller bli ett med det förflutna, att återskapa i stället för att riskera något.

Det viktiga är att använda sig av historien aktivt och inte fastna vid det som var, som om det fanns en för alltid fastställd klassisk sanning där joniska pilastrar bär ”en korrekt tredelad arkitrav” och ”voluter, frontoner och sfärer mjukar upp mötet med himlen”, för att citera Hellquist.

Det är inte heller nödvändigt att vända tillbaka till före 1920 för att hitta ett sunt förhållande till historien. En stor del av den bästa moderna arkitekturen har lutat sig mot klassiska exempel när det kommer till material, volym, ljus, skugga och proportioner. Ta bara Asplunds och Lewerentz. Den postmoderna arkitekturen, som bitvis vältrade sig i klassiska stilelement under 1980-talet, var även den i sina bästa stunder nyfiken och subversiv.

Thomas Hellquist behöver vidga sina vyer. Han är inne på något väsentligt när han kommer in på byggbolagen och de villkor som hämmar de flesta byggen. Mycket pengar är i omlopp. Och stora vinster görs. Men det saknas en vilja att bygga kvalitativt.

Alltför mycket arkitektur ter sig samtidigt oartikulerad och slentrianmässig och utmanar sällan ordningen då ingen efterfrågar det. Ja, gestaltningsfrågorna och inte minst fasaderna har varit illa behandlade alltför länge. Ja, arkitekturen skulle vinna mycket på att arkitekterna slutar vara behagfulla konsulter. 

Men svaret på allt det är inte stil, varken klassisk eller modern (som är de två stilar som Hellquist tycks känna till).

Det är hög tid för alla ambassadörer för klassisk arkitektur att vakna och se bortom stilen. Potemkinkulisser gagnar ingen.

Tomas Lauri är arkitekt på Karlsson/Lauri och kritiker i Dagens Nyheter.