REPLIK: ”Det krävs nyfikenhet och öppet sinne för att uppnå kvalitet”

Tomas Lauri och jag är överens om mycket – bland annat om byggnadskulturens brister. Det är främst synen på vägen ut som skiljer oss. Tomas Lauri tror att ”Nostalgi är den avgrund som diskussionen om klassisk arkitektur öppnar”. Han bekräftar därmed min upplevelse att arkitekturdiskussionen idag präglas av alarmism. Några förtydligande punkter måste då slås fast.

Kvalitet: Huvudfrågan är hur man uppnår de kvaliteter som vi (nästan) alla upplever saknas i dagens mainstream-arkitektur. För att nå svaret krävs nyfikenhet och öppet sinne.

Klassicism: Intresset för ”klassicism” (som ju ofta får innefatta de flesta icke-modernistiska stilar) är inte farligt – inte ens som nostalgi – och hotar inte att föra arkitekturen ner i en avgrund. Tvärtom gynnar det diskussionen om arkitektonisk kvalitet i allmänhet.

Form och innehåll: Tomas Lauri ser Göteborgshuset av Svensson/Inobi som en ”potemkinkuliss”. Med det menar han ett glapp mellan form och innehåll, mellan fasaden och det byggda, rent av en uppsnofsad fasad på en dålig byggnad. Detta svär mot ideal från 1900-talet, men upprör få idag då man ser förhållandet mellan form och innehåll som mer än ett enkelt orsakssamband, typ ”form follows function”.

En fasad har mycket mer att bidra med än en spegling av det inre. Som kulturellt verksam, som stämningsgivare, rumsskapare och platsförhöjare, samspelar den med en större kontext i både tid och rum. Göteborgsbyggnadens fasad, som så tydligt valt platsen framför det egna byggåret, blir för vissa ett provocerande påstående om att vi idag kanske måste ompröva vårt sätt att tänka byggnad och byggande. Vilken väg ska vi gå? Här finns inga enkla svar. Vi måste prova alternativ – och det förutsätter ett öppet, tillåtande bygg- och diskussionsklimat. 

Experiment: Alla seriösa experiment bottnar i en längtan efter något ”annat”. Nostalgi kan – liksom mycket annat – vara en drivkraft bakom förändring och generera experiment. Göteborgshuset är faktiskt just ett experiment, ett 1:1-test på bland annat hur man kan förena traditionellt formspråk med ny byggnad. Svaret här blev en fasad i delvis regelrätt klassicism – men också med en regelbrytande kolossalordning över tre våningar. För stiltroget, för lite stiltroget, stillöst? – därom kan man tvista, men någon har vågat prova.

Stil: Mer än ”nostalgi” fruktar arkitektkåren ”stil”, som uppfattas som ett slags kostym, vilket är fel. Stilen är snarare ett verktyg för att systematisera formal komposition. För de flesta andra kreativa discipliner (läs: författare, musiker, regissörer, modeskapare, designer, grafiska formgivare med mera) är stilbegreppet tämligen oproblematiskt, och det är ofta relevant att känna till och kunna arbeta i, och med, olika stilar – och att dessutom skapa stimulerande stilhybrider och stilexperiment. Rädslan för ”stil” hindrar idag troligtvis en konstruktiv dialog om arkitektonisk kvalitet.

Kreativ klassicism: Tomas Lauri godkänner klassicismen om den har tillräckligt många regelbrott, för då blir den experimentell. Glädjande nog erkänner han till och med den postmodernistiska klassicismen som ju länge varit tabu att diskutera, just för att den var experimentell på ett taffligt sätt. Kanske var dess svaghet just att många postmoderna ”klassicister” inte kunde reglerna och inte hade en aning om hur till exempel en korrekt arkitrav kan se ut. Att man hittar en sådan på Göteborgshuset kan ses som att någon tänkt till, och kanske förstått att för att experimentera behövs goda grundkunskaper. Och där är vi ju som kår tyvärr inte än, men kanske om ett antal år – om inte Goliat hunnit slå ihjäl David.

Thomas Hellquist är professor emeritus i arkitektur och gestaltning.