”Det behövs en stor gemensam satsning på att precisera vad arkitekturen kan göra för samhället”
Forskarna Ann Legeby och Lars Marcus svarar på Maja Zachrissons inlägg om att stadsbyggnadsprofessionen inte är tillräckligt bra på att ta sig an samhälleliga och politiska problem på ett sätt så att folk förstår.
Artikelförfattarna har reagerat på ett tidigare debattinlägg av Maja Zachrisson, publicerat den 14 september.
Det är fint att höra att Maja Zachrisson uppskattar vår artikel på DN Debatt och hon lyfter också en viktig fråga: Hur når vi ut med betydelsen av vårt kunskapsområde, inte bara i genomförandet av byggprojekt, utan även när det gäller stora samhällsutmaningar som social segregation? Vi har onekligen lite uppförsbacke eftersom arkitekter – med en generalisering – inte varit särskilt skickliga på att artikulera och kommunicera den kunskap man sitter på.
Debattartikeln i DN syftade inte främst till att berätta hur vi bör bygga för att motverka segregation (de gör vi i många andra sammanhang). Vi ville visa hur vilse till och med statsministern kan hamna om inte arkitekturkunskapen kommer ut i samhällsdebatten.
Idag tar segregationsdebatten avspark i kulturgeografiska studier, vilket förefaller rimligt med tanke på att geografin är den stora vetenskapen om rummet. Men dessa studier ger ur ett arkitekturperspektiv otillräckliga beskrivningar av det rum där segregationen utspelas. De beskriver stadens rum som en serie abstrakta områden (tänk stadsdelsgränser) där man samlar data på de som bor där. I praktiken utgör ju städer en sammanhängande helhet med en oerhörd mängd rum konkret definierade av landskap, infrastruktur och bebyggelse. Det är i detta intrikata landskap – med olika rumsliga samband och barriärer – som segregationen utspelas. Men det landskapet finns idag alls inte med i samhällets kunskap om segregation, trots att det är ganska uppenbart att det spelar stor roll för den.
Så här kan man gå vidare mellan dagens stora utmaningar, hur beskriver vi det rum som skapar underlag för våra städers många marknadsplatser, eller som skapar samband mellan parker och grönområden för urbana ekosystemtjänster, eller som bidrar till gentrifiering? Det saknas idag en förståelse i omvärlden om vilken kunskap som arkitekturområdet kan bidra med.
Arkitekter behöver bli bättre på att berätta vilken roll deras kunskap har för en lång räcka fenomen i samhället.
Arkitekter behöver bli bättre på att berätta vilken roll deras kunskap har för en lång räcka fenomen i samhället. Låt oss ta ett annat exempel. Skolan och utbildning kanske är det starkaste motgiftet mot utanförskap och segregationens negativa konsekvenser. Även om arkitekter inte kan påverka undervisningen så påverkar de i högsta grad förutsättningarna: var skolan ska ligga, om kan man gå och cykla till den, om byggnaderna är utformade så att de stödjer både undervisning och samvaro mellan elever, om det finns en väl utformad skolgård.
Vi håller med Maja Zachrisson om att det behövs en stor och gemensam satsning när det gäller att tydliggöra arkitekturens kunskapsområde, inte så mycket för vår egen skull utan för att många av de stora frågorna nu har direkta kopplingar till hur vi bygger hus och städer, hur vi utvecklar mark.
Men vi ser också att arkitekturforskningen behöver göra mer för att utveckla denna kunskap på det sätt som den skulle kunna och som samhället behöver. Återigen är nog orsaken att vi inte artikulerat vårt kunskapsområde ens för oss själva utan marginaliserar det genom att mystifiera. Men vi kan inte förvänta oss att andra ska förstå vad vi själva inte kan tala om. Vi uppmanar till en gemensam samling kring en artikulering av arkitektur som kunskapsområde för att tydliggöra hur vi kan bidra i dagens allvarliga situation och precisera vad arkitekturen kan göra för samhället.
Ann Legeby är professor i tillämpad stadsbyggnad på KTH.
Lars Marcus är professor i stadsbyggnad på Chalmers.
