”Red ut begreppen klassiskt och modernistiskt!”
Politiker hävdar att folk vill ha klassiska och inte modernistiska hus utan att riktigt kunna definiera någondera. Om begreppen ska användas är det dags att reda ut vad de betyder. Kunskapen finns!
Debattören påpekar att Liseberg Grand Curiosa Hotel av Wingårdhs inte är byggt i klassisk stil, som det påstås. Han rekommenderar läsning av böckerna Arkitektur som kunskap av Björn Linn samt The Classical Language of Architecture av John Summerson.
Vem bestämmer den fysiska miljön – hus, gator, parker? Ett stort antal aktörer medverkar: beställare med konsulter, byggare som beroende på upphandlingsform kan påverka lösningar tidigt eller senare i processen, myndigheter som bedömer om reglerna efterlevs. Anställda har efterhand fått ökat inflytande medan boende har en svagare ställning. Öppna samråd når ofta bara ett fåtal utom i uppmärksammade projekt. Politiken, en utvald del av allmänheten, styr indirekt genom lagar och regler men också direkt i nämnder och som opinionsbildare. Den har i senare tid ökat sitt inflytande i relation till tjänstemän/experter.
Expertis ifrågasätts inom många områden, ibland befogat där respekten för auktoriteter varit överdriven. Men det är ändå skillnad i kunskap hos yrkesutövare och allmänhet. När det blivit lätt att sprida åsikter via media – då gäller det att veta gränserna för sin egen kunskap. Argument från dem som ägnat heltid inom ett fackområde i åratal bör väga tyngre än spontant tyckande. Åsikter är inte kunskap, och arkitektur är ett kunskapsområde, inte vetenskap – man nyttjar rön från många vetenskaper. Björn Linn gjorde ett ambitiöst försök att reda ut detta i sin skrift Arkitektur som kunskap.
När politiker säger sig tolka folkviljan är det tecken på populism. Man försöker vinna röster, krympa diskussionen med elit/expertis och i stället slå fast vad som gäller. Man lägger därmed kunskapen åt sidan. Men vad är folkviljan, tycker inte folk olika? Vi kan väl inte hålla folkomröstning om varje byggprojekt? Och vilka referenser har “folket”? Känner man sig missnöjd, var finns då alternativen? Ganska få studerar böcker och tidskrifter i ämnet arkitektur. Man söker naturligt bland äldre byggda exempel. Arkitekterna kunde visa på andra vägar till mindre skala, måttfull variation, mindre abstraktion och mer detaljering.
När politiker säger sig tolka folkviljan är det tecken på populism. Man försöker vinna röster, krympa diskussionen med elit/expertis och i stället slå fast vad som gäller.
Folk vill ha klassiska, inte modernistiska hus hävdar vissa politiker utan att riktigt kunna definiera någondera. Klassicerande arkitektur är trots spännvidden mellan sparsmakat och överdådigt lättare att ringa in med sitt begränsade antal byggbitar, sammansatta efter stränga självpålagda regler för proportioner, planupplägg med mera. Det är ett språk rikt på internreferenser som man inte lär sig i ett projekt eller på någon kurs. Med förebilder i främst den romerska antiken levde och utvecklades det mellan 1400-tal till 1920-tal. Modernismen rymmer en större mångfald av uttryck, den kan se ut “hur som helst”. Den kan vara inspirerad av folkligt byggande eller formad som friskulptur och är alls inte bara “lådor av glas och betong” som kritiken påstår. Modernismen började synas runt 1920 och utvecklas ännu efter olika linjer.
Enligt intervju i Arkitekten anses Liseberg Grand Curiosa Hotel av ett kommunalråd i Göteborg vara byggt i klassisk stil. Det är det inte. Däremot är det just kuriöst och unikt, en effektiv hotellmaskin beklädd med fasader av skiftande karaktär. Effektiviteten ger en komplex friliggande planfigur som inte är klassisk. Inte heller husvolymerna är av klassiskt snitt. Projektets stora mått har manat till varierat uttryck som klassicismen skulle löst inte som åtskilda delar utan med sin vokabulär som den använts i långt större offentliga byggnader. Interiör och exteriör är frikopplade, medan klassicismen följer en konsekvent formgrammatik alltigenom, utifrån och in.
Hotellprojektet visar en provkarta på olika materialbehandlingar och byggdetaljer i egen tolkning som fönsteromfattningar, starkt förenklad takfot, valv gjutna i betong i stället för murade, oregelbundet placerade balkonger med mera. Sammantaget en frejdig skapelse som fritt associerar till äldre byggande, en sorts metaarkitektur. Till skillnad från ett annat exempel i Göteborg (Ekmansgatan 5) där man satsat på en sammanhållen helhet exteriört – inte invändningsfritt men möjligt att jämföra med förebilderna.
Jag undrar hur kommunalrådet ser på Sernekes skyskrapa? Ett “landmärke som sätter Göteborg på kartan”? Klassiskt är det inte. Frågade någon folket innan spaden sattes i jorden?
Jan Molander är arkitekt SAR/MSA.
