”L-stödmurar är ett symptom på behovet av omställning”
Somliga klarar inte av koriander i maten, andra står inte ut med oljud. Själv kliar det i kroppen när jag ser betongmurar typ L-stöd. Varför? Jo, för att de är ett symptom på en bygg- och anläggningsbransch i skriande behov av omställning.
L-stöd bidrar till förfulandet av den offentliga miljön menar artikelförfattaren.
Först och främst, det är nog få som egentligen vet vad ett L-stöd är. Enklast är att beskriva det som en prefabricerad betongmur som levereras i element. I tvärsnitt är de L-formade och fungerar därmed precis som bokstöd; jordmassorna bakom muren hålls på plats genom sin egentyngd på foten. I anläggningsbranschen är L-stöd det absolut enklaste och billigaste sättet att ta upp och terrassera branta partier i terrängen, där slänter skulle bli för branta. Varför är det här något att reta upp sig på? Jodå, det finns många skäl!
Slit-å-släng. Varje tid präglas av sitt sätt att arbeta med terrängmurar. Idag kan vi beundra funkisperiodens alla vackra rubbelmurar i granit, medan vi kanske klankar ner på miljonprogram-årens platsgjutna betongmurar. Vår tid präglas istället av L-stödmurar, som åldras ovärdigt och som är svåra att återbruka. Hur kommer det sig att vi låtit denna ”slit-å-släng”-mentalitet prägla den fysiska miljön i vår tid?
Skarv-estetiken. L-stöd är ypperligt effektiva då de, vanligen i tvåmeterssektioner, snabbt kan ställas ut, sida vid sida, för att sedan motfyllas. Men mellan varje element bildas en tydlig, oönskad, ja rent av ful, glipa. Budskapet är ”hafsigt ihopsatt” snarare än gediget. Detsamma gäller prefabricerade betonghus. Jag misstänker att alla dessa elementskarvar, på både nybyggda hus liksom i murar, undermedvetet retat upp folk, vilket i sin tur skapat grogrund till kritik av dagens ”låd-arkitektur”.
Att L-stöd används är resultatet av att en funktion ritats in utan ett inkännande av platsen och dess naturliga terrängformationer.
Icke-anpassning. Terränganpassning handlar om att varsamt kila in funktioner utan att göra övervåld på landskapet. Att L-stöd används är resultatet av att en funktion ritats in utan ett inkännande av platsen och dess naturliga terrängformationer. Det kan handla om att klämma in en idrottsplan, en parkeringsplats eller en större byggnad. Så – vips! – hamnar ett L-stöd där i kanterna som ett kvitto på en respektlös icke-anpassning.
Billighetsdoktrinen. Ibland tillåts inte anläggningar att se vackra ut, eftersom det då riskerar att utstråla ”påkostat”. En parkeringsplats till ett köpcentrum ska se erbarmlig ut, så att kunderna ges signaler om att man här kan göra klipp. Den svenska lågpriskulturen, som alstrat företag som Ikea, H&M och Clas Ohlson, genomsyrar också tänket i anläggningsbranschen. Det billigaste alternativet utgör alldeles för ofta måttstock i de senare skedena. Och L-stöd är alltid billigast, både i material och i mantimmar på byggarbetsplatsen.
Om nu murar ändå behövs för att annan terränganpassning inte är möjlig, så är mitt önskemål att endast omsorgsfulla lösningar används, så att landskapet och människors upplevelse av detsamma behandlas med erforderlig respekt. Terrängmurar ska åldras med värdighet, vara vackra att betrakta och möjliga att återbruka. I den kravspecifikationen ryms inte L-stöd.
Mattias Gustafsson är landskapsarkitekt LAR/MSA och vd på Urbio.
