”Kristinebergs strand­park är ett planerings­mässigt haveri”

Kristinebergs strandpark, en av Stockholms nyaste och potentiellt viktigaste parker har fått ytterligare en boja runt sin hals. Till tennishallen, som fortfarande ligger kvar som en ful ankunge, planeras nu en fullstor konstgräsplan vilket skulle vara spiken i kistan för denna park som skulle bli en nyorientering och 2000 talets tillskott till Holger Bloms och Erik Glemmes Stockholmsskola. Starten var storstilad.

Året var 2005, och det största parkprojektet i Stockholm på över 20 år skulle genomföras. Platsen: ett fantastiskt läge med Kristinebergs slott i ryggen, Ulvsundasjön i fonden och de nybyggda bostadskvarteren på nordvästra Kungsholmen längs ena sidan. Efter en inbjuden tävling offentliggjordes på i stadshuset det vinnande förslaget av Sydväst arkitektur och landskap. Det klippets band och det talades om hur den felande länken i Kungsholmens världsberömda parkstråk från Rålambshovsparken och Fredhällsparken skulle läkas. Det fanns bara ett aber. Janne Lundquists tennishall. En blekgul plåtlåda med ett sjögrönt tak som låg mitt i den planerade parken.

Utåt sett var hallen en icke-fråga. Det var en självklarhet att den skulle rivas. I gällande detaljplan fanns och finns fortfarande ingen tennishall.  Den nämndes inte ens i bakgrundsmaterialet till arkitekttävlingen. Men ganska snart stod det klart att frågan om lokalisering inte var löst. Bakom kulisserna pågick ett lobbyarbete för att behålla tennishallen. I februari 2011 kom överraskningen. Dåvarande stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius, flankerad av Björn Borg och folk från exploateringsnämnden presenterade ett vidareutvecklat förslag där tennishallen skulle finnas kvar men med gräs på taket för att ”smälta in i den omgivande parken”. 

Ett politiskt spel följde sedan där möjligheten att gräva ner hela rasket utreddes. Parallellt höjdes röster om att lokalisera hallen närmre Essingeleden eller flytta den till Stadshagen. Men åren gick och när vi nu skriver 2024 ligger tennishallen fortfarande där. Blockandes den där storstilade vyn mellan slottet och sjön och effektiv halvering av parken i två åtskilda delar. 

Och nu, till detta, vad man skulle kunna kalla planeringsmässiga haveri, har ytterligare anspråk på parken tillkommit. I Stadshagen någon kilometer bort försvinner en fotbollsplan när ny och tät bebyggelse ska få plats. En fotbollsplan som behövs i staden. Var ska den placeras? Jo, i den redan sargade Kristinebergs strandpark. På platsen där det redan ligger en sjumannaplan fint inpassad utreds nu möjligheten att placera en fullstor plan för elva spelare. Det kan inte göras utan att parkens hela idé med ett aktivitetsstråk i en planterad boské på ena sidan och en öppen yta mot bergssluttningen på den andra går förlorad. 

Behandlingen av Kristinebergs strandpark är en illustration över hur kortsiktig och ad hoc-artad stadsplaneringen har blivit. Och marknadsstyrd. Stadens funktioner, här i formen av en tennishall och en fotbollsplan, flyttas runt likt pjäser på ett schackbräde. Det är inte funktionerna i sig som är problemet. Det är hur och var de planeras. Att de inte får plats när staden byggs och i stället ska trängas ned någonstans där det från början inte var tänkta. 

En stad måste kunna planeras med alla sina delar och funktioner sida vid sida. Det är det som är stadsplanering. Inte att fylla en yta med så mycket säljbart som möjligt och låta de andra funktionerna stryka på foten.

Kristinebergs strandpark som idé var en planeringsmässig triumf. Den behandlade parken som ett avgörande stadsbyggnadsmässigt element. Den byggde vidare på styrkan i Stockholms parker och grönområden. Den styrka som alltid understrukit sambanden – de gröna stråken – hur park länkats till park, sammanhang till sammanhang, vy till vy.  Den idén ter sig alltmer fjärran, men ännu är det inte för sent att göra om och göra rätt. Den fullstora planen borde placeras någon annanstans och tennishallen äntligen rivas. 

Anders Kling och Bengt Isling är landskapsarkitekter LAR/MSA