”Inredningsarkitekter har en självklar plats i planeringen”
Att inredningsarkitekter jobbar sida vid sida med planeringsarkitekter hör inte till normen. Men det är just sådana radikala omkastningar i arbetssätt som behövs när vi ska ta tillvara det redan byggda.
Interiör från Walkesborgsbadet i Uddevalla som står inför en oklar framtid då ett nytt badhus byggs.
Vi inredningsarkitekter formger mellan befintliga väggar, vi kan säga att vi är experter på ”det redan byggda”. Det redan byggda är ett begrepp som har kommit att bli mer och mer centralt på senare år och som lyfts fram till exempel i Arkitektens artikelserie Huskramare.
När jag intervjuade inredningsarkitekten Torsten Hild för mitt examensarbete i våras, ställde jag frågan varför inredningsarkitektur är viktigt. Han svarade att det är själva gränssnittet där arkitektur möter människa. Som alltid när två inredningsarkitekter möts, så kritiserade vi skämtsamt andra arkitekter. Vi gick så långt som att konstatera att vi borde börja med inredningen, och när den är klar kan en arkitekt få göra skalet, fasaden och sedan kan någon planera hur en tar sig dit.
Skämt å sido, det ligger ändå något i hur radikala vi kanske måste vara om vi på allvar ska ställa om en ohållbar byggbransch. När en hel kår vill gå från att planera och bygga nytt till att värna om det befintliga, blir detta gränssnitt viktigare än någonsin. Frågan är vilken roll inredningsarkitekten har när vi planerar och bygger våra miljöer?
Det låter som en radikal idé att ett yrke som arbetar med det vi då och då avfärdar som ‘kuddpuffning’, skulle ta större plats i att planera från grunden. Samtidigt säger sig dock arkitektkåren att den vill förändra nuvarande arbetssätt.
Jag hittade inga fall där en inredningsarkitekt arbetade sida vid sida med en planarkitekt när jag tittade lite närmare på branschen. De kanske finns, men hör definitivt inte till normen. Det låter som en radikal idé att ett yrke som arbetar med det vi då och då avfärdar som ”kuddpuffning”, skulle ta större plats i att planera från grunden. Samtidigt säger sig dock arkitektkåren att den vill förändra nuvarande arbetssätt. Det innebär potentiellt en omkastning i hierarkier och vilka värden som bör prioriteras.
Att byggnader byter funktion och förändras inifrån och ut är inget nytt men det är inte det vi traditionellt kallar för stadsplanering. Jag är av uppfattningen att planering skulle kunna dra nytta av inredningsarkitektens metoder och perception i ett tidigt skede. Inventering, renovering, ommöblering, designen mellan befintliga väggar – inte där de en gång stod, måste bli normen när vi förändrar staden, istället för att bygga den på nytt omigen.
Utmaningarna vi står inför idag kräver radikala förändringar i arkitektens ambition. Frågan vi bör ställa oss är hur vi får ut mesta möjliga ur det befintliga för att undvika rivning och nybyggnation så långt det går. Det är en ekvation som kräver sin inredningsarkitekt redan i den planerande fasen. Min förhoppning är att inredningsarkitekter tar en självklar plats hos kommuner och kontor som arbetar med planering och jag hoppas att vi ses där snart!
Julia Niklasson är inredningsarkitekt utbildad vid Konstfack och HDK.
