”I många former trivs det sköna”

Under hela 1900-talet var motsättningen mellan modernism och traditionalism ett huvuddrag enligt arkitekturhistorikern Anders Åman. Den existerar ännu, det är fullt tydligt. Debatten gäller främst byggnadernas yttre, det gemensamma uterummet. Respektive förespråkare har bestämt sig för vad som är bäst och agiterar för sin sak mer eller mindre sofistikerat. Hur ska man bryta upp polariseringen? Vad skulle experter på konfliktlösning rekommendera mot ofruktbara låsningar?

Smaken är delad brukar det heta när man inte är överens om någon utformning, åtminstone bland lekmän. Det kunde vara startpunkten, inte slutpunkten för en intressant diskussion. Som arkitekt diskuterar man ofta husutformning i samband med egna eller andras projekt och funderar ibland på om det går att enas helt, prata ihop sig. Hellre än att söka finna något som alla ser som bäst handlar det väl om att samlas kring en lösning som de flesta anser bra nog eller acceptabel. Frågar man “folk på gatan” om befintliga eller föreslagna hus kan svaren variera mellan “Jättebra! Äntligen!” eller “Riv skiten! Kasta i papperskorgen!”. Stor spännvidd som kanske skulle minska efter ingående samtal – eller kvarstå och fördjupas. Förhoppningsvis det förra.

Byggnadsstyrelsen, som upphörde 1993, ville en gång veta vad “vanligt folk” tyckte om statliga byggnader och lät intervjua både sina brukare och förbipasserande allmänhet. Det gick att fastslå att flertalet tillfrågade gillade fasader med relief och djup, både utskjutande och indragna partier. Plasticitet var termen som användes. 

Perceptionspsykologer har sökt kartlägga hur miljöer och objekt uppfattas. Till exempel om runda, snälla former föredras framför kantiga, vassa?  Det sägs vara fallet. Men gotiken/spetsbågestilen med sina takryttare och spretiga strävpelare är högt beundrad. Kiruna kyrka med triangelformade gavelmotiv valdes 2001 till Sveriges vackraste byggnad. Jugendstilen med inspiration från naturen och organiska former blev däremot inte så långvarig.

Arkitekten Bobo Hjort skrev en avhandling som försökte bena ut hur människor upplever sin omgivning. Han talade om tre nivåer: allmänmänsklig, kulturell och individuell. Exakt vad som till slut avgör i det enskilda fallet kan vara svårt att säga. 

Den första nivån skulle vara gemensam för oss alla, nedärvd. I den ryms till exempel ögats inställning på viss mängd stimuli. Uppfylls inte det behovet får människan tråkigt. Den andra nivån betyder att upplevelsen färgas av var vi lever på klotet eller i samhället – värderingarna skiftar med bakgrund. Denna aspekt kunde tänkas avta i betydelse med de allt tätare internationella kontakterna – eller skärpas som motreaktion. Utjämning är nog det troligaste. 

Den tredje nivån växlar med den helt individuella erfarenheten, de rent personliga upplevelserna. I en grupp brukare – som man som arkitekt arbetar med vid bland annat färgsättning – kan någon invända mot gröna nyanser. Skälet visar sig vara att de minner om den egna ungdomens skolmiljö och den mindre lyckliga skoltiden.

Människan söker ordning och fasta utgångspunkter i en rörig värld men man får se upp med att inte bli dogmatisk, inte generalisera för långt eller betona en faktor på bekostnad av andra möjliga. Eller förenkla olika begreppsinnehåll. Modernismen omtalas som ett entydigt fenomen men innehåller mängder av uttryck, ibland klassicistiska drag. Den är ingen hastig uppfinning utan har sina olika rötter bakåt, något som dock pionjärerna inte var så benägna att lyfta fram. 

I Eva Erikssons avhandling “Mellan tradition och modernitet” får man en fyllig och sammansatt bild av hur idéerna utvecklades. Modernismen är på sätt och vis gränslös till färg, form och material. Några svenska exempel är byggda efter det magiska året 1930. Vi har bland andra Vasamuseet, Wingårdhs golfklubb, Riksbanken, Gezelius villor, Dunkers kulturhus, Peter Celsings kyrkor, Medborgarhuset i Örebro, Årsta centrum och Göteborgs före detta rådhus, det vill säga tillbyggnaden. Dessvärre är nog dessa objekt och liknande inte så kända av dem utanför fackkretsar och lokala invånare.

Traditionalism är mer än klassicism. Den större delen är bebyggelse uppförd och framvuxen efter friare principer för planer, volymgruppering, placering av öppningar, skorstenar och så vidare. Till en början utan, senare med arkitektinsats. Arts and Crafts är ett 1800-talsexempel med arkitekter som var närvarande och drivande.

Den mera formbundna klassicismen kan vara alltifrån finstilt till bombastisk. Den tillhör från början den mera representativa sektorn av offentliga institutioner och privata bostäder – sådant som rådhus, herrgårdar och liknande. Dess stränga regler för relaterade byggdelar gjorde att den fick en generell karaktär, inte underordnad sin omgivning. Detaljlösningar förstärker grundmur, takfot, hushörn, öppningar – det som modernismen skalade bort av estetiska och ekonomiska skäl.

“I många former trivs det sköna…” skrev Tegnér. Man måste nog tillstå att det finns olika sorters skönhet – avskalat minimalistisk eller av mer eller mindre bearbetad karaktär. Det hänger på situationen, skalan och utförandekvaliteten bland annat. En sorts relativism snarare än principfasthet. Man kan uppskatta en byggnad av det abstrakta slaget i en viss situation, i ett landskap, men finna den trist upprepad i förstorad skala. På Stadsholmen i Stockholm finns gott om slätputsade hus med fönster i fasadliv och möjligen någon dekor vid porten. Ingen ondgör sig över det, när skalan är måttlig och topografin ger omväxlande perspektiv. 

Erik Lallerstedt, arkitekt och professor på KTH 1907-29, som själv var utbildad i stiltänkande och drillad i nyrenässans, svarade på elevernas frågor att man inte kan ge generella svar – avgörande är förutsättningarna i det enskilda fallet. Han visade sig i sina byggnader kapabel till rätt olika uttryck under den långa karriären då så mycket hände inom fackområdet. 

Tradition och förnyelse. Att tvista om lämpligaste fasaduttryck är inte nytt. Ett skifte är som Anders Åman säger ett negativt val, man väljer bort något och vet åt vilket håll man vill gå utan att riktigt kunna veta var det slutar. När tematiken vänts och vridits på och uttömts, då tröttnar både utövare och publik och processen börjar om. 

Det går att se en pendling genom historien mellan uppskruvat överdåd och förenkling/tillnyktring. Man ska visst dra lärdom av det förflutna men omsmälta, omtolka – inte kopiera, allmänt sett. Det är fullt möjligt att samtidigt uppskatta äldre och nyare byggande. Tiden gör sitt. Vi kan idag med behållning lyssna till både Bruckner och Brahms, vilket knappast var möjligt under de båda kompositörernas livstid. En tät traditionell stadsmiljö rymmer byggnader från olika epoker med sina respektive stilideal utan att totalbilden därför behöver splittras.

Jan Molander är arkitekt SAR/MSA och tekn.lic. i arkitekturhistoria.