”Hotet mot kultur­arvet är vi själva”

Precis som vår miljö formas regelverk och yrkespraktik över tid. Hela kedjan av vård och utveckling av kulturvärden ska hålla: ägande – användande – finansiering – lagstiftning – kunskap – praktik – uppföljning. 

Trycket på kulturmiljön är lika hårt idag som under 1970-talet. Rivningar sker mer utspritt men i hög grad. De kontorskomplex som ersatte den äldre bebyggelsen i Stockholm city, som Kv. Hästen och Kv. Snäckan, ersätts redan. Omloppsbanan har gått från några hundra år till knappt femtio. Förtätningar påverkar även sammanhanget med omgivningen. I april dömde Mark- och miljööverdomstolen till exempel bort Riksantikvarieämbetets avvägning av riksintresset gällande Centralstaden i Göteborg. 

I många kommuner står tvärtom stadskärnorna öde. Handeln flyttar till köpcentra för att sedan dra vidare ut på nätet. På samma sätt är det få som tar sig an landsbygdens kvarlämnade arkitektur. Kulturlandskapet växer igen. Inte bara Lindroos hus rivs – även den svenska byggnadskonstens magasin töms. Bisarra motpoler till storstädernas expansion. Förtätning och förfall, båda innebär förstås omdaning. 

Svenska kyrkan anser sig inte ha tillräckliga medel att värna kulturarvet, staten planerar försäljningar och kommunerna dras med ansträngda budgetlägen. På det hela taget kan en resa genom landet kännas som en iscensättning av Judith Schalanskys essäsamling ”Förteckning över några förluster”.

I en nedrustning av det offentliga krymper utrymmet för kulturmiljöspecialister på Länsstyrelsen och för den personal på Boverket som uttolkar lagen. Plötsligt ser man med viss nostalgi även på handlingskraftiga kommunantikvarier eller på Riksantikvarieämbetets byråkrater, laddade med aktuell forskning och omvärldsspaningar. Just de som garanterat kunskapsuppbyggnad och praxis. 

Alltmer ansvar vräks i stället över på byggherren. Deras personcertifierade konsulter kommer stå tilltagande ensamma med tolkningen av svårtydda regler, oavsett om det gäller kulturvärden eller bostadsprojektering. Hur ska våra gemensamma intressen prioriteras? Och vad betyder de egentligen för oss?

Tråden till livsmiljöns djupaste kvaliteter har blivit skör.

Vi är mitt i ett systemskifte, vägledda av samma enögda doktrin som drev 1970-talets utvecklingsvurm: Får vi inte transformera våra miljöer kraftigt, genast och som vi vill stannar hjulen. Men vi rör oss alltid, vi behöver bara mer innovation än transformation, mer kvalitet än kvantitet. Ja, en fungerande och obruten linje mellan kulturarvet, miljön och oss själva.

Friare regelverk och fler experiment kräver att tryggheten i, och tilliten till, en opartisk och förutsägbar bedömning ökar – inte att den hävs. Tillvaratagandet börjar i förståelsen för kontinuerlig förvaltning – även av system. Förlust och förändring är oundvikliga parametrar. Som Schalansky beskriver glider epokerna i väg med oss, våra byggnader, idéer och tankar. Det är när den rörelsen blir för snabb och glömskan för stor som vi tappar fotfästet. 

Skydd av miljö och kulturmiljö, kunskapen om vad som konstituerar dem, utgör ett civiliserat samhälles vägvisare mot en rikare samtid. Det har alltid varit komplext att göra avvägningar mellan olika intressen, vi är sällan ense. Kulturarvet har vi inte för att det är praktiskt eller lukrativt, utan för att ett liv utan det är ett torftigt liv. Att sköta det kräver ansträngning, användning, underhåll, resurser och kompetens. Vi måste engagera oss i hela kedjan, hela samhället. Kulturarvet behöver sin ryggrad.

Torun Hammar är arkitekt SAR/MSA och tidigare ordförande i Sveriges Arkitekters kulturmiljöråd.