“Gavlar och gesimser räddar inte slarviga byggen”
Det är inte sant att arkitekter varken vill eller kan rita hus som folk vill ha. Men i byggvärlden behövs en bredare vilja att skapa kvaliteter, skriver Gert Wingårdh och Rasmus Wærn apropå föreningen Arkitekturupprorets påstående att arkitekters estetiska preferenser skiljer sig från allmänhetens.
Wingårdhs har bland annat ritat kvarteret Strandparken i Sundbyberg.
I debatten om behovet av en nygammal arkitektur låter det ibland som att arkitekter varken kan eller vill rita hus som folk vill ha. Detta är helt enkelt inte sant. Flera av de kvaliteter som Catharina Sternudd lyfter fram i sin avhandling Bilder av småstaden (Lunds universitet 2007, reds anm.), till exempel sadeltak, trä och tegel, gaturum, variation och småskalighet, är kvaliteter som många med oss värderar högt. Högre idag än tidigare, kan man tillägga. Men problemet med att, som Sternudd skriver, ”låna drag från byggnader på andra sidan gatan” är risken att de stannar vid att bli sämre varianter av förebilderna. Syns det inte genast, blir skillnaden uppenbar för senare generationer.
Man skulle kunna invända att en medelmåttig pastisch är att föredra framför en medelmåttig nyskapelse. Den förra landar i vart fall på fötterna. Men problemen börjar då man tror att detta räcker. Snabba byggen blir slarviga byggen, trots gavlar och gesimser. Ska dagens byggnader – de imiterande så väl som de nydanande – kunna forma ett byggnadsarv som håller för många generationer framöver måste viljan att skapa kvaliteter, inte bara kvantiteter, bli bredare. Idag verkar tvärtom toleransen för klumpiga hus med klossiga elementskarvar öka. Och det blir ett ännu större problem när detta framstår som en stilfråga.
Om inte arkitekter såg andra möjligheter i arkitekturen än lekmän, skulle vi inte behövas. Det ligger i sakens natur att förmågan att föreställa sig andra verkligheter ökar med träning och erfarenhet. Också klassicismen – i synnerhet den nordiska – var en gång nydanande. Formspråket har den obestridbara fördelen att det tillhandahåller en paketlösning, men det är heller inte ett paket som passar överallt. Vi hoppas verkligen att konsten att utveckla den klassiska arkitekturen kommer leva vidare – den har producerat en mängd fina miljöer också efter 1930 – men verkligheten kommer alltid att kräva kreativitet.
Vi står inför två stora utmaningar. För det första måste vi klara av att leva upp till medborgarnas förväntningar på att skapa vackra hus och miljöer. För det andra måste hela byggvärlden se detta som en gemensam angelägenhet. Lägre kvalitet är inte svaret på att en del av de många bostäder som nu ska byggas måste vara ekonomiskt tillgängliga.
Vi föreslår att den tillkommande riksarkitekten får till uppdrag att se till att samtliga exploateringskontor, planavdelningar och helst av allt också alla bostadsbolag gör minst en studieresa för att lära av det bästa som byggs. Gärna såväl av det traditionella som av det nyskapande. För arkitekturen har alltid varit internationell. Det enda sätt på vilket vi kan ge människor värdiga städer, är genom en ständig utveckling.
