”Ett annat sätt att se på tid kan jämna ut konjunktursvängningarna”
Tiden är alltid knapp och plötsligt är folk utan jobb igen. Alltid samma överrumplande svängningar. Hur kan vi utjämna dalar och toppar?
Jag ser ett inlägg av en kollega om Sagrada Familia. Någon frågar: Är den färdig? Nu har man tydligen satt ett slutdatum – om tre år ska katedralen stå färdigställd.
Är meningen att den ska bli färdig? Är det inte lite det som är det vackra, ett byggnadsverk som liksom en växt långsamt får utvecklas, i motsats till hur vi bygger allt idag? Time to market, byggtider som pressas till max och kontorsanpassningar där mäklare bestämmer inflyttningsdatum som ger ramar för den alltmer pressade projekteringen. Till och med trädgården ska vara fix o färdig, med färdiga häckar, färdiga gräsmattor med mera. Kunderna frågar mig ofta vad som är snabbväxande och skötselfritt.
Jag frågar mig också vad vi kan göra annorlunda för att jämna ut konjunktursvängningarna i byggbranschen. Går det inte hand i hand med vilken roll vi arkitekter har i byggprocessen? Ska arkitekter bara vara ett redskap på en alltmer pressad marknad? Hela synsättet på hur vi använder oss av material och metoder är också viktigt att se över.
Jag är ute hos en kompis på torpet hon hyr i Sörmland – en riktig idyll från 1600-talet i skogen vid en liten sjö. Här har man skövlat skogen, som enligt uppgift från skogsbolaget har uppnått sin fulla livslängd. Allt liv i skogen är borta, all undervegetation, alla fåglar och andra djur som saknar skydd har förvunnit. Kvar är en gigantisk vändplan för timmerbilen och glesa furor, som pelare i en ödslig väntsal.
Samma begrepp har använts om gamla byggnader bakom Svartsjö slott på Färingsö. Gamla fina putsade hus som enligt Ekerö bostäders dåvarande ledning hade ”uppnått sin tekniska livslängd”.
Jag frågar mig vem som kommer i kläm om vi låter byggnation få ta tid. Hur skulle det vara om vi vände på steken och vände den lite långsammare?
Jag frågar mig vem som kommer i kläm om vi låter byggnation få ta tid. Hur skulle det vara om vi vände på steken och vände den lite långsammare? Vände på rollerna och lät dem som kan göra jobbet lite noggrannare och mer eftertänksamt bestämma lite mer. Gav utrymme åt materialen och formerna och lät platsens själ få rum. Låter människorna få tid och rum. Liksom träden och allt som ska växa.
Jag tror också att vi behöver samarbeta på andra sätt. Lösgöra oss från BIM och CAD och deras bröder. Göra hantverkarna sällskap på platsen där det händer och formas. Prata med varandra om lösningarna medan de utförs och där de jobbas fram. Inte sitta på något stramt kontor arkitekter emellan. Blanda oss med andra yrkesgrupper – fotografer, hantverkare, odlare, biologer, historiker, musiker, författare…
Tiden är alltid knapp och plötsligt är folk utan jobb igen. Alltid samma överrumplande svängningar. Hur kan vi utjämna dalar och toppar? Jag tror att det går hand i hand med hur vi tänker på tid, hur vi sliter ut oss i förtid mot marknadens krav. Hur vi jobbar emot naturen i stället för med. Det avspeglas i de bilder som framställs. Allt är fix och färdigt i glassiga 3D-montage. Pennstrecken är utraderade och inget finns kvar att utforska. Allt är förutbestämt av investerare och byggbolag. Vi ska in i cirkeln och vandra.
Maria Hörnell är arkitekt SAR/MSA, trädgårdsarkitekt och florist.