”Det krävs mer för att skapa arkitekturens poesi”

Under hösten 2024 har Färgfabriken i Stockholm en utställning med det stillsamma namnet Arkitekturer. En eloge att man avstått från typ ”Exploration: Architecture vs Life Experience”, även om det är det ambitiösa syftet:  ”I fokus står arkitekturen som konstart i egen rätt och dess förmåga att svara mot människors grundläggande behov och drivkrafter /…/ och dess potential att förbättra människors liv.” 

Formatet är stora modeller som gestaltar teman som kärlek, tillhörighet och trygghet. 

Äntligen till slut, tänkte jag.

Jag som för 20 år sedan försökte få i gång ett samtal om arkitekturens uppgift. Jag menade att arkitekturen inte har ett värde i sig eller är autonom. Påstod att det var först i mötet med människan som mening uppstod. Det arkitekturen gör med oss. I bästa fall bjuder in till dialog, jo man kan prata med rum och hus.

Jag skissade på några performances. En barnkör som sjunger ”Klinga mina klockor” utanför Word Trade Center på Klarabergsvägen för att kanske, kanske locka fram en tår hos en stendöv gestalt. Placera en högljutt gråtande invandrarkvinna i ljusgården i Länsförsäkringars marmorpalats vid Tegeluddsvägen för att lyssna till ekot och tjänstepersonernas mumlande. Och att låta en präst predika om livet och döden i skärningspunkten mellan Riksbankens svarta mausoleum, Kulturhusets vardagligt sträva fasader och Stadsteaterns himlaspeglande fasader.

Och jag frågade arkitekterna som i olika sammanhang presenterade sina verk, när beskrivningar av funktion och gestalt pågått en stund: Men, vad vill du ska hända med de som möter byggnaden, rummet? Och arkitekterna famlade efter svar. Och surade förstås när jag påstod att den enda som på allvar pratade om detta var Ernst Kirchsteiger, ganska plågsamt ibland, men i alla fall. Hur det känns att gå barfota.

Och de blev stötta när jag funderade kring det ansvarslösa i att gestalta miljöer utan allvarlig eftertanke kring deras påverkan. Medan mina vänner blev överraskade när jag berättade om dessa uteblivna samtal. Trodde att det var arkitektens själva kärnkompetens, att gestalta våra liv. 

Jag kontaktade arkitektkontor med landskapsarkitekter när jag kom på att de bäst skulle kunna gestalta kontorslandskapen jag jobbade med. Stig, kulle, glänta. Naturen som tröst och uppmuntran. Ingen vidare respons.

Hade ett förslag till arkitektskolorna: Låt eleverna öva sig genom att skapa sammanhang, rum som gestaltar, eller bidrar, till starka känslor. Vrede, sorg, övergivenhet, kåthet, skräck, lycka. Vilka är våra verktyg, upplever vi saker på samma sätt? Och hur kan vi ta ansvar i arkitektrollen, vi som formar människors omgivningar? Utan resultat.

Så blev jag förstås nyfiken på Färgfabrikens utställning. Och vid besöket en smula nedstämd. Abstrakta strukturer med anspråk att spegla existentiella utmaningar. Någonstans i gränslandet mellan arkitekturmodell och skulptur. Min reflektion är att resultatet är återhållsamt, prydligt, tystlåtet. Lite väl snyggt. För introvert för att bidra till starka känslor, inte tillräckligt uttrycksfullt för att bjuda in till samtal. Men kanske duga fint som fond för den utforskande dialog som planeras under hösten?

Kanske speglar bristen på energi arkitekturens dilemma, i relation till det vi kallar konsten. När installationer av William Kendrick eller Louise Bourgeois i full skala gestaltar liv och politik då skrattar, svär och gråter vi med dem och varandra. 

Om kraven på arkitekturen är att den, utöver att vara funktionell och estetisk utifrån oklara kriterier, även ska representera en sorts sval minsta gemensamma nämnare, riskerar den att bli avskuren från människan och betydelselös. Så det krävs mycket mer av mod, tid, tålamod och faktiskt talang för att skapa arkitekturens poesi. Ta oss med storm, eller försåtligt leda oss på avvägar. 

Gå och kolla utställningen! Kanske möter Du meningen med livet? Och vågar inspirera andra!

Thomas Nathorst-Böös är arkitekt SAR/MSA.