Den förändrade arkitektrollen behöver ett nytt språk
Vart tog den vägen, den omsorgsfulla, genomarbetade och till och med sinnliga arkitekturen? Och om vi nu håller på att tappa bort den, hur ska vi hitta tillbaka till den, frågar Matilda Stannow.
"Vi har inte ensamrätt på att definiera vad god arkitektur är", skriver arkitekten Matilda Stannow.
Under de senaste decennierna har arkitektens roll genomgripande förändrats och kompetensfälten breddats. Under samma period har stora delar av arkitektens verktygslåda bytts ut. En tidigare analog process, utförd på papper med penna och linjal och presenterad med hjälp av perspektiv, ritningar och fysiska modeller, är helt digitaliserad. Nu kommunicerar vi det ännu inte byggda med 3D-printade modeller och VR-kamera. Vi skissar och projekterar utan skala i avancerade ritprogram. De digitala verktygen utvecklas ofta snabbare än våra färdigheter att använda dem. Verktygen är fantastiska, effektiva och smarta men behöver fortfarande finjusteras för att bli lika undersökande som en skissande hand.
Den unga generationen arkitekter jag möter är född och trygg i den digitala världen men många åtrår det gamla fysiska arkitekthantverket igen, och de är läraktiga. Där är vi, testpanelen som lärdes upp med t-linjal och tusch men snabbt fick datorn i knät, en viktig länk. Medan vi minns det är det vi som bäst kan lära ut hur man växelverkar, dessutom övar vi oss på att förklara arkitektur för varandra.
Som arkitekter levererar vi nu för tiden lika ofta tjänster som varor. Den största delen av ett arkitektuppdrag handlar om att driva processer. Så är det. Ny kunskap, ny teknik och nya krav ska vävas in i projekten och konkurrerar inte sällan med våra arkitektoniska idéer. Nu som förr leder det till en färdig produkt. Vi förverkligar folks drömmar och sätter sprätt på deras pengar.
Vi gör fortfarande arkitektur i alla dess former, men vägen dit ser annorlunda ut. Vår kompetens behöver därför beskrivas och förmedlas på nya sätt. Viktigt att vi som kår lär oss att använda välbeprövade kommunikationsstöd som retorik, pedagogik och argumentationsteknik. Att vi lär oss att målgruppsanpassa våra presentationer och förstår mervärdet av att lyhört intressera oss för vem som är mottagare av våra budskap. Vad vill de höra, vilka är deras förkunskaper om arkitektur och förväntningar på oss som arkitekter?
Inte sällan är mottagaren expert på andra delar i byggprocessen än vi själva – förvaltning, projektledning, ekonomi, hållbarhet, teknik. Eller så är det den breda allmänheten vi talar till, ofta arkitekturintresserad och kunnig, men kanske inte van vid våra facktermer eller oprecisa beskrivningar som stadsmässighet och robusthet.
Vi har inte ensamrätt på att definiera vad god arkitektur är, hur den känns och hur den ser ut. Vi behöver lyssna på andra. Vi har till exempel mycket att lära av barn och unga, de är intuitivt kunniga och ofta väldigt bra på att formulera sig kring arkitektur. De vet direkt om ett rum känns stort eller för trångt. Om en plats är otrygg eller mysig eller varför ett tak är bra att ha. De talar obehindrat om det här med hjälp av enkla tydliga ord.
Vi kan såklart mycket mer, som erfarna projektörer med expertkunskaper och forskning i ryggen. Ibland kan vi kanske till och med för mycket. Just därför är det viktigt att vi övertygat och gärna personligt, utan att vara för privat, utrycker vad arkitektonisk kvalité är och förtydliga vad arkitekter kan. Vi ska diskutera både goda och dåliga referenser och naturligtvis våga använda oss av både klassiska termer och nya begrepp. Men vi får inte glömma bort att samtidigt beskriva och exemplifiera vad orden betyder. På så sätt skapas både förtroende, nyfikenhet och respekt för kunskap. Det vinner alla på i längden, inte minst arkitekturen själv.
Så tänk efter, vad passar bäst att säga i just det här sammanhanget – armatur eller lampa, radiator eller element. Detsamma gäller slentrianmässiga uttryck, varför inte låta ordet generös vara en mänsklig egenskap och helt enkelt istället beskriva balkongen som rymlig?
