”Vi behöver liera oss med ingenjörer för att påverka gestaltningen av solelstekniken”
Mitt examensarbete om solelens möjligheter i ett miljonprogramsområde brann upp år 2011. Jag trodde mycket på solel men fick kritiska kommentarer från kollegor. Först nu, tio år senare, kan vi se en ljusning i Sverige, skriver arkitekt Nanna Hoff.
Exempel på användning av tunnfilm med kulör i Wallenstams garage i Mölnlycke, inspirerat av Viola Gråstens färgsättningar. Arkitekt: Liljewall arkitekter.
För tio år sedan brann Arkitekturskolans verkstad upp och med den min ex-jobbsmodell. Eftersom jag var klar med laserskäraren före mina kursare, var det bara min modell som brann upp. Jag tittade chockad på rökmolnen i tv-nyheterna från Stockholm i flera dagar och insåg att jag skulle få svårt att visa mitt projekts budskap om bostadshuset som produktionsenhet utan min 1:50-modell. Projektet skulle visa alternativa bilder av miljonprogrammet men det fanns inte tid att göra en ny.
Jag hade implementerat tanken om arbetande fasader för att visa på lamellhusens potential och möjligheten att bygga om dem till de mest produktiva och hållbara i Sverige. Fotosyntesen var temat för exjobbsprojektet som omfattade produktion av solel, hydroponikodling och framställning av biodrivmedel från alger. Naturen är genial på att lösa problem i alla typer av miljöer och klimat. Biomimik är därför en smart väg framåt. Projektet implementerades i Tensta med social hållbarhet som inriktning och med fokus på byggnadsintegrerad solel, BIPV, av tredje generationen. Den sociala delen av lokal produktion är viktig i de här områdena för att främja en identitetsskapande process och för att skapa försörjningsmöjligheter. De boende blir en resurs för att driva verksamheterna och kan därmed fungera som prosumenter.
Det blev tydligt för mig att alla ytor på stora kontorskomplex, alla täckskivor mellan fönsterband och balkongfronter i framtiden skulle kunna producera el. Överallt såg jag potentiella produktionsytor.
I en förstudie till mitt exjobb fann jag dye-sensitised solarcells (DSSC) som då var på forskningsstadiet och jag slogs av skönheten i att härma naturens sätt att skörda solens energi genom pigment. Jag tog kontakt med ett svenskt fasadglasföretag som jobbade med ett EU-finansierat pilotprojekt om tredje generationens solceller. Det blev tydligt för mig att alla ytor på stora kontorskomplex, alla täckskivor mellan fönsterband och balkongfronter i framtiden skulle kunna producera el. Överallt såg jag potentiella produktionsytor.
Jag gick med i Solelföreningen 2009 då det var en liten skara personer i ett rum. Nu är det stor solelmässa på Konserthuset i Uppsala. Det flesta solceller som installeras idag i Sverige är första generationens solceller av kisel. Den andra generationens solceller är tunnfilm som är mycket vanligt i Tyskland men som ännu inte slagit igenom i Sverige. Det finns en stor fördel med tunnfilm för den går att få med transparens. Den har lägre verkningsgrad men hela modulens produktion slås inte ut om en liten del blir skuggad och den reagerar på himmelsljus och inte bara på direkt solinstrålning. Det gör att ytor blir mer likvärdiga för elproduktion och det är en intressant aspekt för oss i Norden med låg solhöjd vissa årstider.
Vi har nu, äntligen, kommit till diskussion om hur, och inte om, man ska nyttja solelens många olika fördelar. För att klara utmaningarna behöver vi ändra tankemönster om infrastrukturer. Politiken behöver vara modig, snabb och verka för långsiktighet. Samverkan mellan akademi och tillämpning måste ske tätt och vara självklar eftersom vi behöver liera oss med ingenjörer för att kunna påverka gestaltningen av teknik som solel.
Branden på Arkitekturskolan i Stockholm gjorde att jag inte kunde presentera som tänkt men jag klarade examen för att projektet var starkt. Solel innebär ju ett paradigmskifte!
