”Strandskyddet är heligt”

Strandskyddet har blivit en av de stora frågorna i rikspolitiken i samband med regeringsombildningen. I den lokala politiken är det däremot en ständigt levande diskussion. Den är sällan särskilt meningsfull, utan yxig och polariserad. Det är inte särskilt konstigt. Strandskyddet sätter balansen mellan det allmännas och individens intressen på sin spets, ofta med oproportionerliga konsekvenser för den senare.

Lagstiftningen är extremt fyrkantig och tvingar ofta handläggarna på länsstyrelsen att agera som bokstavstrogna talibaner när det gäller dispensansökningar, samtidigt som tillsynen på strandskyddsbrott är i det närmaste obefintlig från såväl kommun som stat. Det gör att likabehandlingen haltar när exempelvis den som ansöker om att anlägga en grillplats nekas, och dessutom får riva sin gamla brygga eller drängstuga efter myndighetens besök, medan den som bara helt fräckt monterat upp tryckträpaneler hela vägen till vattnet utan att söka får ha sitt svineri i fred och djur och människor avhålls från stranden. De oerhört begränsade dispensskälen leder till mänskliga tragedier när torpet som varit i familjens ägo i generationer får rivas när det nyss renoverats, för att myndigheten på lösa grunder likställer renoveringen med nybyggnad. Även utvecklingen av våra tätorter hindras när t ex en detaljplan i centrumnära läge ska göras om för en mer passande användning. Om planen görs om återinträder strandskyddet och marken blir omöjlig att använda. Alla exemplen ovan är hämtade ur min vardag som samhällsbyggnadschef. De myndigheter som är satta att upprätthålla strandskyddet blir dess värsta fiende genom de reaktioner orimliga beslut väcker.

Därför blir samtalet om strandskyddet fullt av affekter, av myndighetstrots och av svartvita bilder. Det blir också bränsle för alla dem som vill privatisera stränderna, som inte vill ha någon störande friluftsmupp som vandrar förbi nedanför mångmiljonvillan, som vill pumpa upp fastighetsvärdet eller egot genom att kunna skriva ”privat strand” i annonsen.

Strandskyddet är heligt för mig. Vid vattnet är livet som rikast. Det är i strandzonen vi hittar den största artrikedomen, både under och över vattenytan, det är här trangiakaffet luktar godast, det är här Sverige är som synligast och ljuvligast. Stränderna utgör passager i landskapet för liten som stor, för den som sakta rör sig via frösättning, den som smyger på mjuka tassar, den som doppar paddeln så mjukt för att inte störa friden. Men stränderna är också skälet till att våra orter ligger där de ligger, och de är ofta ortens unika sellingpoint till besökare och vardagsflanörer. Det är en stad/land-fråga; det är klart att det retar oss lantisar att se byggprojekt vid Riddarfjärden när man inte får sätta en Baja-Maja närmare Tidan än 100 meter.

Strandskyddet bör förändras, men stränderna bör vara allas, i bebyggelsen och utanför. Det finns en medelväg, en utveckling av regelverket behövs. Man kan möjliggöra utveckling men hindra privatisering. Länsstyrelsen behöver betros med fler dispensskäl, man kan differentiera mellan olika syften med strandskydd och beslutsvägar för att undanta småvatten i landskapet kan tas fram. Att däremot generellt släppa fram nya villatomter till 40 m från vattnet riskerar att sabba friluftslivets upplevelser samtidigt med korridorernas funktion för vilt, och skapa ett enormt tillsynsbehov, som inte kommer att uppfyllas. Ett hett tips är också att inte lita för mycket på oss i kommunerna i dessa frågor. Om det luktar nya invånare säljer vi gladeligen vår morsa till en cirkus.

Den som tror att uppluckrat strandskydd leder till landsbygdsutveckling behöver tänka lite till. Det leder till tomter för några få och en väsentligt mindre attraktiv bygd för alla övriga, besökare som boende. Och det riskerar leda till en biotopförlust vi inte sett sen jordbruket mekaniserades.