”Stoppa förtätningen – bevara de gröna stadsmiljöerna”

I Varbergs centralort pågår en förtätning samtidigt som man planerar för området Västerport, som tycks bli en siktbarriär mellan staden och kusten. Innehållet i den nya planen är 6–14 våningars byggnation, förskola med mindre än 15 kvadratmeter egen utelekarea/barn på skuggig innegård, parkeringsplatser för färre än en bil på två hushåll och gaturum som blir vindtunnlar. Här, liksom i andra centralorter, drivs lättpåverkade lokalpolitiker efter tesen att om man förtätar, så utnyttjas samhällets befintliga infrastruktur på bästa sätt. För det finns en önskan om att staden skall kunna växa. Växa på bekostad av vad? Ska landsbygden då behöva minska? Parallellt med varje förtätning upptäcks samtidigt att infrastrukturen måste kompletteras och repareras. Och alla måste då betala extra för detta.

I varje förtätningsprojekt ersätts stadens byggnation i skalan två- till trevåningshus med fem- till sexvåningshus, som fyller hela tomter. Exploateringsgraden blir 50-75 procent, jämfört befintlig cirka 25–33 procent. Dubbelt så höga byggnader och dubbel utbredning skapar skuggbildande sterila miljöer. För att inte glömma alla bilar som skall parkeras. Gatorna omvandlas från att vara trafikleder till att bli biluppställningsplatser. Och cyklisterna väljer att cykla på trottoarerna, där de blir livsfarliga för fotgängarna. Här i Varberg har till och med en arkitekt, som även har rollen som exploatör, lyckats få politikerna att tro att om man bygger lägenheter för ungdomar, så behövs inte en enda parkeringsplats. Det handlar om ungdomar som sedan tonåren vant sig vid att nyttja epa-traktorer!

Varje exploatering stör hela kvarter, då man måste annektera mark i omgivningen under lång tid, eftersom tät byggnation och höga byggnader har långa byggtider. Har erfarenheter om att byggnadskostnaden per kvadratmeter för två-trevåningshus är betydligt lägre än högre byggnation, helt glömts bort? Och vad kostar det den dag då alla dessa trendiga, höga och trånga exploateringar skall renoveras, eller till och med rivas?

Gröna syrealstrande gårdsmiljöer omvandlas till sterila byggnadsmassiv. Småfåglar och pollinerande insekter ersätts med skriande kajor och trutar. Är det detta arv som dagens arkitekter vill lämna till kommande generationer? Har inte de redan förstörda miljöerna skapat någon som helst erfarenhetsåterföring? Har inte Greta Thunbergs engagemang och pågående pandemi fått er att vakna och öppna ögonen? Måste vi vänta till kommande generationers arkitekter, innan det kan bli ett slut på vad som pågår? Vilket eftermäle önskar ni själva från denna period? Ska det bli som efter 1960-talet? Då lämnades i alla fall en del av den yttre miljön till grönområden, samtidigt som det finns en viss distans mellan byggnationen. Nu lämnar ni endast sterila öknar.

Om ni inte förstärker, utan i stället förstör städernas karaktär och särart, så arbeta med att låta hela kommunen leva. Skapa levande attraktiva landsbygdsorter. Framtidens bostäder, arbete på distans och handel kräver en helt annan planering än dagens. Detta borde vi inse och förstå som lärdom från pågående klimat- och pandemidebatt. Den stora risken som nu finns är att alla redan utförda sterila exploateringar blir en ny bostadsbubbla, när det blir ökat intresse och efterfrågan för att vilja bo i levande miljöer.

Hela Varbergs särart och marknadsvärde riskerar att förstöras. Och det är inte bara Varberg som är drabbat. Om man lyfter blicken förekommer denna företeelse i varje centralort, över hela Sverige. Det kommunala planmonopolet borde nog omedelbart överlåtas till högre instanser, om inte samhällsplanerarna ändrar inriktning. Vad gör riksarkitekten i dessa livsviktiga frågor?