”Stadsbyggnadsdebatten gör mig glad – och orolig”
Stadsbyggnadsprofessionen inte är tillräckligt bra på att ta sig an samhälleliga och politiska problem på ett sätt så att folk förstår, skriver planeraren Maja Zachrisson som reagerat på professorerna Ann Legeby och Lars Marcus inlägg på DN Debatt.
Skribenten har reagerat på en debattartikel i Dagens Nyheter, publicerad den 6 september.
På DN Debatt 6/9 svarar två stadsbyggnadsprofessorer på statsministerns utspel om boendesegregation. Ni vet, det där som handlade om Little Italy och Chinatown. Forskarna skriver att segregerade stadsdelar inte nödvändigtvis är ett problem, men att segregerade offentliga rum är. Som stadsplanerare blir jag glad av den här debattartikeln. Ja! Äntligen en offentlig debatt om hur rumsliga strukturer påverkar människors möjligheter att leva goda liv!
Allt jag lärt mig i skolan och arbetslivet finns här, igenkänningen är stor. Jag ser också hur hela mitt flöde av stadsbyggare och arkitekter like:ar, ler och hummar igenkännande. Samband mellan platser. Rum och närhet. Stadsrum som ordnar livet. Alla orden finns här, dom som vi lärt oss älska och använda. Stadsplanerarnas egna kodord för det goda. Äntligen en vettig debatt! säger vi till varandra.
Forskarnas debattartikel är ett försvar av ett sätt att se på stadsstrukturer snarare än en respons på ett politiskt utspel.
Men som medborgare känner jag mig orolig. Ja, orolig. För att stadsbyggnadsprofessionen inte är tillräckligt bra på att ta sig an samhälleliga och politiska problem på ett sätt så att folk förstår. Forskarnas debattartikel är ett försvar av ett sätt att se på stadsstrukturer snarare än en respons på ett politiskt utspel. Den blir därför svårare att förhålla sig till. Vad blir det för politik av det här? Vilka är de konkreta förslagen? Vad vill de att statsministern ska göra?
Vi behöver förstå segregationen genom staden, skriver stadsbyggnadsprofessorerna. Vi måste uppdatera tankesättet om staden som rum, så att vi kan få en ”meningsfull debatt” och ”åtgärder som gör skillnad”. En liten jämförelse – inom miljö- och hållbarhetsfältet skriker vi lyssna på forskningen, gör så här! Men inom stadsbyggnad så ska politiken först lära sig om staden som idé för att sen själva lösa samhällsproblemen, verkar forskarna tycka. Vi presenterar tankefältet, ni får själva klura ut era hur.
Det här är inte dåligt – men jag tror inte att det är tillräckligt. Jag hade verkligen önskat att forskarna hade gett sina förslag på vilka åtgärder de vill se. Jag blir orolig, för kan inte professionen berätta vad de vill blir politikens uppgift svårare. Snart tillsätts en ny regering som med iver och lust vill ta sig an alla möjliga samhällsproblem. Var är professionens förslag på vad de ska göra först? Var är listan? Hur tar vi våra kära kodord och omsätter i politik? Hur tar vi staden som idé till de politiska reformerna?
Maja Zachrisson är samhällsplanerare och har jobbat som politiskt sakkunnig
