”Småhus är det bästa för klimatet!”

Att klara klimatmålen är vår tids stora uppgift. Många nödvändiga åtgärder är svåra att genomföra eftersom olika grupper kan drabbas på sätt som är svåra att hantera. Byggandet är vid sidan av transporter en av de största utmaningarna om klimatmålen ska klaras. Det är därför rimligt att kommuner slutar att agera som de gjort under alltför många decennier nu.

En ny hållbarhetsrapport visar genom livscykelanalys att småhusområden är 38 procent bättre för klimatet än kompakt höghusbebyggelse. Detta aktualiserar åter frågan varför Sverige är bland de länder i Europa som är sämst på att bygga småhus. Ett märkligt faktum eftersom medborgarna i en lång rad undersökningar sagt att de helst vill bo i sådana.

Kommuner styr nyproduktionen bort från klimatsmarta bostäder som medborgarna vill ha och istället prioriteras trånga, höga bostadsområden med stor klimatpåverkan och sämre hållbarhetsprestanda från alla perspektiv. En åtgärd som uppfattas som positiv av medborgarna och som samtidigt ger stora klimat- och hållbarhetsvinster är en ovanlig möjlighet som inte får slarvas bort. Därför bör stat och kommun samt alla som på något sätt har inflytande över Sveriges stadsbyggnadsplaner, tätort som landsbygd, tillsammans prioritera åtgärder som skapar en rimlig nivå på småhusbyggandet. Att reducera klimatpåverkan från våra bostäder med 38 procent är en betydelsefull åtgärd.

Att småhusområden ger väsentligt lägre klimatpåverkan beror bland annat på större inslag av trä, effektiva produktionsmetoder och mindre inslag av betong och gips. De är dessutom som väntat överlägsna när det gäller ekosystemtjänster, värdet är hela 123 procent bättre.

Dessa fakta är bostadspolitiskt intressanta eftersom en stor majoritet av hushållen i preferensundersökningar säger sig helst vilja bo i småhus, men kommunerna har som regel valt
att styra bostadsbyggandet i motsatt riktning och ofta motiverat detta med mark- och miljöargument. Endast 20 procent av nyproduktionen de senaste åren har bestått av småhus. I absoluta tal är nyproduktionen av småhus i Sverige de senaste åren den lägsta på 100 år.

Förutom själva bebyggelsen har det funnits farhågor om att det skulle finnas skillnader i miljöpåverkan från transporter (läs bilkörning) mellan trånga bostadsmiljöer med höga hus och trädgårdsstäder. Transportforskare framhåller nu att detta i och med elektrifieringen av bilismen inte längre är ett långsiktigt problem.

Vi har alltså en situation där de bostäder som hushållen helst vill ha är de hållbaraste ur såväl ekologiskt, ekonomiskt som socialt perspektiv. Vad gäller social hållbarhet är det värt att komma ihåg att en tredjedel av 60- och 70-talens miljonprogram bestod av småhusområden. Inget av dessa är idag ett så kallat utsatt område utan de beskrivs som idylliska och trygga bostadsmiljöer i försäljningsannonser. Men 80 procent av de bostäder vi bygger i Sverige är något annat.

Vi har intervjuat tjänstemän och politiker i flera kommuner om varför de prioriterar små lägenheter i höghus när medborgarna efterfrågar något helt annat. Flera faktorer nämns, men ett återkommande svar är att de känner sig pressade av en upplevd markbrist. Inte för att det finns någon verklig fysisk sådan på de flesta ställen, utan för att statliga och kommunala regelverk skapar en sådan. Trots att vi tillhör de länder i världen som har mest mark per invånare skapar en mängd restriktioner en situation där vi tränger ihop invånarna.  Här behövs en samlad översyn av olika regelverk!

Fotnot: Författarna hänvisar till källor som finns i rapporten Trädgårdsstaden – en hållbar stadsmiljö med småhusbebyggelse.