“Regelverken hindrar oss att bygga med kvalitet”
Jag är övertygad om att den samlade mängden krav och den omfattande myndighetshanteringen hindrar oss att bygga med den kvalitet vi vill och kan, skriver arkitekt Mårten Belin och efterfrågar arkitektkollegornas syn på saken.
Kungsgatan i Malmö, enligt skribenten ett exempel på en befintlig miljö som är vacker, rumsligt tydlig och med omsorg om detaljer, men som inte går att återskapa med dagens lagar och regler.
I höstas krev jag en artikel i Sydsvenska dagbladet om hur byggreglerna gör det omöjligt att bygga de täta och levande städer som alla säger sig vilja ha. Jag har alltid varit mån om att inte slentrianmässigt gnälla på byggregler. Men jag är idag helt övertygad om att den samlade mängden krav och den allt mer omfattande myndighetshanteringen hindrar oss att bygga med den kvalitet vi skulle vilja och kunna. Det finns några större systemfel som kan sammanfatta problematiken:
Inget tas någonsin bort. Givetvis behövs nya krav i en ny verklighet. Men lika klart behöver också gamla krav tas bort. Det har talats i decennier om att regelverket och myndighetsprocesserna måste förenklas. Men det motsatta sker.
Kraven är inte samordnade. Ofta blir de direkt motstridiga. Som kravet på fuktsäkerhet mot kravet på tillgänglighet vid balkonger. Eller kravet på solvärmelast mot kravet på dagsljus. Det läggs enorma mängder tid på att hantera oförenliga krav utan att man kommer fram till en lösning. Jag frågade fyra platschefer hur de monterar balkongdörrar och de var rörande eniga – inte som någon ritar i alla fall, och olika varje gång.
En föråldrad grundsyn. Kraven har sin utgångspunkt i funktionalistiska teorier från 1930-talet. Tillgång till dagsljus i samma omfattning för den bästa och sämsta lägenheten, trafikseparering, krav på friyta, funktionsseparerade detaljplaner, p-normer, m m, omöjliggör i praktiken den täta, funktionsblandade staden. I själva verket drivs funktionalismen idag längre än den mest inbitna funktionalist hade kunnat önska, när handikapparkeringen skall ligga inom 25 meter från varje entré och sopbilen inte får backa.
Krav leder till krav. Dörren som behöver förses med dörrstängare, som gör den tung att öppna, vilket leder till ett krav på automatik, vilket i sin tur leder till ett krav på sensorlister. Det slutar med att dörren är jätteful och fem gånger så dyr.
Bygglovsprocessernas moment 22. Man kan i de större kommunerna idag inte förankra projekten i ett tidigt skede. Stressade tjänstemän utan tillräckliga mandat är otillgängliga, och kan inte göra några som helst utfästelser. För att få ett svar måste man söka bygglov, och för att handläggningen ska påbörjas måste man lämna in handlingar som visar hur man uppfyller de tekniska egenskapskraven. Begreppet tidigt skede förlorar sin mening.
Ledtiderna är inte synkade med varandra. En planprocess tar idag flera år. Översiktsplaner och planprogram är inaktuella innan detaljplanerna är klara eller ens påbörjade. De 10 veckorna för ett bygglov är oftare ett halvår till ett år. Byggherrarna tvingas byta strategi. Från att för ett par decennier sedan ha planerat lika många projekt som man vill byggstarta på ett år, måste man idag bygga upp projektportföljer på åtskilliga gånger den volym man faktiskt vill bygga. Tiden mellan planering och byggstart blir så lång att projekten ofta måste ritas om vilket förlänger tiden ytterligare.
Medan vi skriver för varandra förs den allmänna debatten om arkitekturen på annat håll. Av Arkitekturupproret som vill bygga finare (enligt sin måttstock) och de stora byggbolagen som vill bygga mer och billigare.
Alla i branschen som kommenterat min artikel har hållit med mig. Med ett undantag. En bygglovarkitekt som jag mötte ersatte den vanliga hälsningen med att fräsa ”du är ute och cyklar”. Jag försöker oftast vara öppen för att så kan vara fallet. Därför avslutar jag med två frågor:
Är regelverken alltför omfattande och komplexa?
Kan vi göra någonting åt det?
