“Politiken måste involveras på rätt sätt i gestaltningsprocessen”

Diskussionen om politikens inblandning i gestaltningsfrågor har nyligen aktualiserats i samband med en markanvisningstävling i Upplands Väsby och i efterspelet efter tävlingen om det nya universitetsbiblioteket i Göteborg. Det kan spontant kännas riktigt att politikerna ska besluta om ”vad”, och inte ”hur”, men frågan om politikers inflytande är komplex och kräver eftertanke.

Få arkitekter skulle säga att uppdragsgivaren inte får ha några synpunkter på gestaltningen. Vill en beställare absolut ha tegelfasad eller sadeltak så är detta en förutsättning i projektet.  När det gäller stadsbyggandet är de valda politikerna uppdragsgivare och ansvariga inför sina väljare. Historiskt har frågor om stil också varit ett samspel mellan politiker och arkitekter. Funktionalismens genombrott på 1930-talet var visserligen beroende av ett antal begåvade och engagerade arkitekter, men skulle varit omöjlig om inte ledande politiker ansett att den äldre stadsmiljön var trång och osund, och ville se en ny arkitektur som manifesterade det moderna samhället.

Under ett långt yrkesliv i kommunal verksamhet, har jag konstaterat att det är absolut grundläggande att ha politikernas förtroende. Om du som arkitekt har deras förtroende, kan du uträtta mycket positivt inom stadsbyggandet. Saknas förtroendet spelar din kompetens mindre roll, och du får sällan gehör för dina synpunkter. Att skapa förtroende handlar inte om att passivt acceptera varje politiskt inspel. Det handlar om att vara lyhörd och kunna ta till sig politikernas synpunkter, men det handlar också i högsta grad om att kunna föra fram och argumentera för sina egna synpunkter på ett tydligt och pedagogiskt sätt.

Det generella förtroendet för arkitekter hos våra politiker har varierat genom åren.

Under större delen av mitt arbetsliv har jag upplevt att arkitektkåren åtnjutit en ganska stor respekt hos de kommunala beslutsfattarna, men under de 5-6 senaste åren har jag noterat att vi arkitekter blivit alltmer ifrågasatta. Samtidigt började kraven komma på ”klassisk arkitektur”, ”1800-talskvarter” och liknande. Detta kan ha många orsaker, bland annat en mediediskussion med stor påverkan på politikerna, men jag tror också att vi arkitekter måste ta vår del av ansvaret för den uppkomna situationen. Tidig dialog i stadsbyggnadsfrågor bör gälla även gestaltning. Vi måste ha en diskussion med politikerna. Vilka kvaliteter är det de uppskattar i den äldre stadsmiljön? Vad är det man reagerar mot i dagens arkitektur?

Vi arkitekter måste också kunna argumentera för vilka kvaliteter som är viktiga och visa hur vi kan skapa ett bra stadsbyggande som är i takt med tiden. Vi kommer aldrig helt att slippa konstiga inspel från en del politiker, men förhoppningsvis kan vi återvinna förtroendet för arkitektkåren. Om vi avfärdar politiska inspel i gestaltningsfrågor med att politiken inte har med detta att göra, så riskerar vi att göra oss själva omöjliga och hamna helt vid sidan av processen.