”Ny roll för arkitekten när ökande ojämlikhet hotar hållbarhetsmålen”
Sverige vill bli världsledande i Agenda 2030, men saknar fokus på mål 10 om jämlikhet. Med ökande ojämlikhet hotas möjligheterna att uppnå de övriga målen. Det behövs en satsning på social samhällsplanering, skriver Carl-Johan Engström och Tove Ahlström på tankesmedjan Global Utmaning.
FN:s hållbarhetsmål prövas åter i Glasgow i november. Den oberoende tankesmedja Global Utmaning är aktuell med rapporten Svenska lösningar på globala utmaningar 2021.
Urbaniseringen uppfattas ofta som en megatrend som samhällsplaneringen ska utgå ifrån. Över 70 procent av jordens befolkning kommer att bo i städer inom en 20-årsperiod. Förutom utmaningen med att bygga nytt ska en resursslukande stadsstruktur omvandlas. I ”Stadens triumf” (2012) menar forskaren Edward Glaeser att människor får ett bättre liv av att bo i städer. Andra som David Harvey (”Social Justice and the City”, 2009) och Richard Florida (”Urban Crises”, 2018), däremot, ser urbaniseringen i nuvarande form som en huvudorsak till växande ojämlikhet.
Allt fler bor i områden med begränsade försörjningsmöjligheter, sämre hälsa och utbildning, där sociala spänningar gror. Tilliten minskar och det slår mot viljan att medverka i den kraftfulla omställning som Agendan och IPCC visat är nödvändiga.
Framtiden ligger i det redan byggda. Här bor majoriteten, här behöver kompletteringar göras, och här måste dialogen med medborgarna blir verkningsfull. Många småorter genomgår stora förändringar. Vanligt är utflyttning av unga och en uttunning av offentlig och privat service. Detta utmanas nu av begynnande andra livsmönster i pandemins spår, med bland annat möjligheter att distansarbeta. Samhällsplanering kan bidra med att skapa noder med hög tillgänglighet och service samt underlätta för boende- och upplåtelseformer som i dag saknas. Då utnyttjas gjorda investeringar, gynnas generationsväxling och inflyttning av verksamheter möjliggörs. Det är när människor väljer att bo kvar som civilsamhället kan medverka till positiva utvecklingsspiraler.
Framtiden ligger i det redan byggda. Här bor majoriteten, här behöver kompletteringar göras, och här måste dialogen med medborgarna blir verkningsfull.
En planering av ny bebyggelse måste ske samtidigt med upprustning av det befintliga bostadsbeståndet – bara då blir helheten resurseffektiv. Att främja social hållbarhet handlar om att skapa konkreta framtidsbilder där människors grundläggande behov är väl belysta och där olika gemenskaper kan bidra till ett gott liv. Framtidsbilder får dock inte bli naiva. För att förverkliga dem krävs att konventionella sanningar utmanas och att intressemotsättningar lyfts.
För att nyproduktionen ska bidra till ett läkande av områden, måste alla grupper bli delaktiga i utvecklingsprocesserna. Utan människors konkreta kunskap om sitt område blir insatserna resultatlösa utifrån sociala hållbarhetsmått. Det är hög tid att lämna stelbenta samrådsmetoder som exkluderar stora grupper, inte minst unga tjejer.
Fysisk tillgänglighet har ett socialt värde – även i IT-samhället. Då måste reella alternativ till bilen bli det nya normala samt få konkreta och goda uttryck vid utformningen av stadsdelar och bostadsområden.
Städer är en nyckel för att lösa hållbarhetsmålen. Här ser vi att arkitekterna har ett särskilt ansvar. I samhällsdebatten och vid utformning av ny och omformningen av befintlig bebyggelse. Begreppet Gestaltad livsmiljö får inte bli en slogan – utan kärnan i arkitekternas samhällsuppdrag och arbete.
