”Nutid och framtid måste få ta plats i våra byggda miljöer”

En inledande tanke för att sätta scenen:

Ska musiker, författare eller någon annan konstnärlig yrkesgrupp vara tvingade enligt lag att anpassa sig efter tidigare verk eller kunskap för att få kunna släppa material eller vara verksamma? Ska deras verk godkännas av en expertisgrupp med konsthistoriker innan de ges ut? 

Nej, inte i vårt land! Eller?

Tänk om man till exempel skulle ha lagar som säger att kläders uttryck från de olika årtiondena måste finnas kvar och bäras av oss för att låta arvet leva vidare. Att de breda axlarna på 1980-talskavajerna måste få finnas kvar i 90-talet, annars finns det risk att kläderna tappar sitt sammanhang utifrån klädepokernas läsbarhet med hänsyn till klädformslagen. Eller att nya mobiltelefoner måste bevisas se ut som en gammal Nokia eller Iphone annars strider de mot mobildesignkulturmiljölagen.

Man märker ju det absurda i hur våra anpassningslagar för bebyggelse verkar i jämförelse med andra konstnärliga verksamheter i samhället och det svåra och kanske det omöjliga i att egentligen applicera detta på vår bransch. Men ändå görs detta dagligen i vår bebyggelseutveckling med stöd av anpassningskraven i kulturmiljölagen och plan- och bygglagen.

Min tes utifrån anpassningskraven är att nutiden och därmed framtiden inte får ta plats på riktigt i våra bebyggda miljöer. Att vi inte fullt ut får existera på samma villkor som man gjorde tidigare i historien när vi bygger vårt samhälle idag.

Varje dag som stadsarkitekt möter jag anpassningsreflexen hos nästan de flesta i byggbranschen och i samhället i stort, det är som en naturlag som jag tror handlar om osäkerhet, okunskap och stukat självförtroende för vad förändring kan betyda. Kanske finns en rädsla att göra ”fel”?

Det blev ett sår i samhället efter alla rivningar under 1900-talet och de skyddande kulturmiljölagarna stiftades. Rivningarna skapade en slags beröringsskräck för reell utveckling av våra kulturmiljöer eller gestaltade livsmiljöer. Kulturmiljöexperterterna har sedan dess varit väldigt måna om anpassning (om det nu måste byggas) för att inte skada kulturvärden, ända fram tills det är byggt. Därefter vänder de blicken och betraktar det som byggts som en intressant mänsklig kulturyttring. Sen måste nästa byggprojekt anpassa sig till anpassningen. Det är en nedåtgående spiral av anpassningskrav i flera generationers byggande som jag tror skadar oss och våra möjligheter att lösa de utmaningar som mänskligheten står inför.

Arkitekter sammanför och skapar likt andra konstnärer. Eftervärlden analyserar och drar slutsatser. Skapandet måste vara mer fritt på ett sådant sätt att inte nutidens arkitektur lurar framtidens historiebeskrivning. Eller det motsatta: att historien med lagen som stöd lurar in kreativiteten med att försöka anpassa sig till värden som tidigare generationer inte var tvingade att göra. Det är stor risk att vi bygger ett samhälle byggt på falska föreställningar om vår tids behov eller tro på hur vårt bebyggda arv ska utvecklas.

Jag hoppas att samhället skakar av sig de strikta kraven om anpassning som trots allt inte finns i PBL:s lagtexter, det står ”ändamålsenlig”. Och vem vill liksom vara anpassad? Antikvarisk kunskap ska vara med i sådan omfattning att den ger viktiga inspel om kulturvärden men antikvarier ska inte bedöma huruvida något är korrekt anpassat eller ej. Det måste vara en arkitekts, konstnärs eller designers uppgift att gestalta framtiden, inte en historikers.

Daniel Ängmo är arkitekt MSA och stadsarkitekt i Eskilstuna kommun