”Låt oss tala mer om arkitekt­hantverket”

Vi måste tala mer om arkitekthantverket, det här hantverket som är vårt jobb, det vi lägger vår kreativitet och alla våra problemlösande timmar på. Jag är så trött på diskussionen om fint eller fult, det är ju vägen dit som spelar roll, om jag sedan föredrar en betongfasad och du en i tegel är tämligen ointressant.

Ett gediget hantverk behövs för att nå hög kvalitet och goda resultat, det gäller de flesta näringar. Hantverksskickligheten liksom erfarenheten har betydelse. Det mesta i byggbranschen utförs av hantverkare, upplärda i mästar-elev- och gesälltradition. Arbetslag fördelar uppgifter mellan sig, någon är bättre på de ena, någon annan på det andra. Arbetet utförs både med välbeprövade redskap som med digitala verktyg med hjälp av händerna på snickare, målare, smeder, arborister, murare och betonggjutare, skickligheten bedöms och värderas. Det tar tid att bli duktig.

Hantverkstraditioner, det där som vi i Sverige jämfört med stora delar av övriga världen varit ovanligt snabba med att tappa bort, intresserar många igen. Återuppståndet som en typ av självförverkligande och identitetsskapande särintresse, många längtar efter att arbeta med händerna och tar kurser i bokbinderi, silversmide, odling och vävning. Kanske en postcovid- och generationsfråga, en nostalgitripp likställd hipsterlusten att ansa skägg, pressa must och brygga öl. Det är inget fel med det, tvärt om. Men det ena borde leda till förståelse för det andra, att hantverk tar tid.

Att arbeta som arkitekt är komplext, vårt hantverk är minst lika krävande som något annat och kravet på skicklighet är stort. Vi arbetar också med händerna, med värdeskapande problemlösning, och levererar både tjänster (våra processer) och varor (arkitekturen i alla dess skeden och former). Med erfarenhet och kreativitet löser vi analogt, digitalt och med hjälp av AI svåra logistikuppgifter. Vi får idéer, ifrågasätter, skissar, testar, modellerar, omprövar, löser problemen steg för steg, sover på saken och tänker sedan nytt. Det tar tid, behöver få ta tid för att landa rätt.

Hur är det då möjligt att en arkitekttimme 2023 ibland inte är värd mer än 550 kr? En miss gjordes nog redan 1975, då arkitektförbundet bildades och arkitekter och ingenjörer fackligt delade på sig. Tanken var säkert god, men redan dagen efter tappade kåren sammanhang, status, föll i näringskedjan och halkade direkt efter i lön. Vi har aldrig återhämtat oss. 

Andra kreativa näringar däremot ser det som en självklarhet att kapitalisera sin kreativitet. De kostar en bra slant per timme. Både näringslivet och det långsiktigt hållbara samhällsbygget är i stort behov av att tänka nytt och testa idéer för att lösa problem, det som just arkitekter är utbildade till. Vårt kreativa hantverk, ger oss socialt och kulturellt kapital, men borde dessutom omvandlas till ekonomiskt kapital. För att nå dit krävs, som jag ser det, att vi lägger gemensamma resurser, till exempel genom Sveriges Arkitekter, på att beskriva vår arbetsprocess istället för att tjata om stilar vi gillar eller ogillar.

Det är vi själva som personligt och engagerat behöver beskriva för olika målgrupper att det vi lägger våra timmar på kommer att spela roll och ha stor påverkan både på samtidsmänniskors välbefinnande och livet på jorden framöver. Det kräver pedagogisk och genomtänkt kommunikation, för tjänsten är inte lika lättillgänglig och visuell som bilderna av arkitektur i våra flöden. Vi får öva en stund, för förutom att öka värdet på vårt eget dagsverke, ökar det kårens självkänsla och status. 

Jag har debatterat självklarheter i Arkitekten tidigare, nu gör jag det igen – ett väl utfört hantverk kostar pengar och det är värt det.

Matilda Stannow är arkitekt SAR/MSA, skribent och kommunikatör.