”Hallå, cykelställen är för smala!”
Det måste vara både möjligt och bekvämt att överallt kunna ställa ifrån sig cykeln, skriver arkitekt Hans Åkerlind som kritiserar cykelställens utformning.
Cykelställsfabrikanter i hela Sverige bygger alldeles för smala cykelställ – 50 centimeter mellan cyklarna tycks vara något av en egenpåhittad standard i vårt land. Medan de tio cyklar som jag mätte i morse på min vanliga morgonpromenad visade sig ha måtten 62, 58, 65, 62, 62, 61, 61, 73 (en mountinbike med grova hjul), 62 respektive 62 centimeter mellan styrstängernas yttersta spetsar.
Det behöver således vara 70 centimeter mellan cyklarna för att vi ska slippa trassla in oss i granncyklarnas handtag när vi ska parkera. Men då tappar vi ju 40 procent, säger någon ekonomiskt sinnad person.
Nej, inte alls utan tvärtom, protesterar jag. För då gör man som Erskine gjort i sitt område i min hemstad. Han placerar nämligen ytterligare ett ställ mellan de på 70 centimeters avstånd från varandra men lyfter upp det nya 23 centimeter. Då vinner man i stället 30 procent.
Det hela fungerar i praktiken så, har jag sett när jag nästan dagligen motionerar förbi, att ingen frivilligt ställer cykeln i ett upplyft ställ om det finns tomma markbundna i närheten. Vi är nämligen alla lata av oss och gör så lite som möjligt, det har vi lärt oss sedan miljoner år tillbaka.
Men om du kommer till en butik, fotbollsarena eller popkonsert där tyvärr alla cykelställ på marken verkar upptagna, så blir du – det tror jag mig nästan kunna garantera – överlycklig över att finna lediga ställ bara du lyfter upp det lätta framhjulet någon decimeter.
Med 5 procents ökning av längden får man således 25 procents ökning av antalet platser och samtliga med bekvämare avstånd till varandra.
Ett familjeställ till radhus eller villa bör lämpligen omfatta tre markbundna för barnen och deras kompisar samt två upplyfta för far och mor. Längden blir då 210 centimeter i stället för den idag vanliga 200 centimeter men bara med fyra trånga platser. Med 5 procents ökning av längden får man således 25 procents ökning av antalet platser och samtliga med bekvämare avstånd till varandra.
Varför skriver jag nu det här? Jo, i det arbete jag håller på med för att se om det går att få en bättre form på staden än den omedvetna och alltför bilburna stad vi har idag, ingår cykeln som ett vanligt transportmedel för invånarna. Det gäller då att det måste vara både möjligt och bekvämt att överallt kunna ställa ifrån sig den när man väl kommer fram. Som till exempel där man bor, jobbar, handlar, studerar eller besöker på sin fritid.
Studier visar nämligen att så gott som allt vi behöver besöka veckovis kan vi nå per cykel för egen maskin på mindre tid än halvtimmen, dessutom på säkra cykelstråk hela vägen även i miljonstäder – bara vi strukturerar bebyggelsen med omsorg. Självklart måste det då också gå att bli av med cykeln på ett bra sätt när vi väl nått målet. För erfarenheter världen över säger att när cykeln är bekvämast låter man bilen stå.
PS: Miljonstäder ska vi kanske inte bygga hos oss. Men studien visar att också våra förtätningar skulle kunna göras betydligt vänligare för både miljö och hälsa om vi tänkte mera på stadens form. DS.