”Glöm lika för alla – jämlikhet kräver olikhet”
Att bygga för jämlikhet är inte att bygga lika för alla. Våga tänka ojämnt, bryt normer, experimentera och hitta sätt att bättre systematisera de mänskligaste av frågor, skriver Vesna Vasiljkovic, kontorschef på Tengbom och projektledare för Jämtjämlikt.
Bilden är från projektet #Varärtjejerna, ett samarbete mellan Tengbom, Helsingborgs stad, 15 tjejer på Wiselgrensskolan och genusforskaren Anne- Charlott Callerstig.
Vi lever på olika villkor. I en stadsdel kan människor leva i snitt sju år längre än i en annan. Kvinnor är mer otrygga än män. Barns rörlighet minskar medan fattigdomen ökar. Allt fler har inte råd med boende och landsbygden avbefolkas.
Den ojämlikhet som finns idag har byggts upp under lång tid. Detta innebär att arbetet för att förverkliga jämlika mänskliga rättigheter är ett utjämnande arbete. Det går inte att fortsätta att göra som ”vi alltid har gjort”. För att skapa förändring behöver vi ta ännu ett steg från bekvämligheten. Här krävs mer än att lyfta ”mjuka frågor” – vi behöver utgå från hårda fakta och förstå mekanismerna bakom ojämlikheten.
Vem är den neutrala människan? Du vet, hen som under århundraden fått representera varelsen som ska gå på trottoarkanten, bada i badhuset, handla på torget. Faktum är att det ”neutrala” inte finns – varken i människor, behov, rum eller gestaltningar. En tjej med slöja letar desperat efter skugga på en badplats ritad för någon annan. En fritidsgård i city har inte råd med hyran. Samhällskalkylen brister, och vi arkitekter måste fråga oss om vi har koll på dessa behov. Allt vi gör missgynnar någon – neutrala rum finns inte. Den insikten är avgörande i samhällsbyggandet.
Jämlik stadsutveckling är en del av Sveriges internationella skyldigheter. Systematiken i planeringsprocesserna måste säkerställa att mänskliga rättigheter, rätten till jämlikhet och icke diskriminering i stadsutvecklingen uppfylls och får lika stort utrymme som andra frågor. Det krävs förändrade organisationer som styr den fysiska stadsplaneringen mot samhällsplanering, där fokus från det fysiska flyttas till att också omfatta stadsinnehåll och programmering. Där samverkan mellan kultur, fritid, sociala frågor och planering samlas organisatoriskt och integreras. Där ett medvetet och modigt kommunalt ledarskap riktar sina budgetar mot jämlikhetsarbete och stödjer innovation hos medarbetarna. Där fokus på jämlikhet inte bara finns i miljonprogramsområden utan också når finrummen och stadskärnorna. Inte minst – där dialog ses som en resurs och inte en kostnad.
När jag blickar framåt ser jag arkitekter som nyfiket rustar sig med jämlikhetskunskap och forskning. Som konkretiserar relationen mellan mänskliga rättigheter och jämlikhet, stadsutveckling, funktion och form. Som säger nej till fluffiga ord och jobbar konkret, ärligt och utanför boxen. Men det börjar tidigare än så; på arkitektskolorna är kurser i mänskliga rättigheter och jämlikhet kopplat till stadsutveckling och arkitektur självklara och har hög status.
Hur kommer vi vidare i frågan – på ett praktiskt plan? Tänk miljöcertifiering, fast för jämlikhet. Tengbom, Vinnova, Helsingborgs stad, Umeå, RISE och Raoul Wallenberg-institutet jobbar just nu med att ta fram ett människorättsbaserat certifieringssystem för jämlikhet i stadsutvecklingsprocessen. Systemet blir förhoppningsvis den pusselbit som saknas – men vår inställning till jämlikhet förblir det viktigaste. Att våga exkludera in de perspektiv och grupper som står längst ut – att ge makt åt jämlikhetsfrågan, hitta systematiken och våga experimentera. Gå ihop med andra discipliner och hellre misslyckas än stagnera. Vi behöver sluta kalla dessa frågor för ”mjuka” – för konsekvenserna är hårda.
