”Det viktigaste är skalan på bebyggelsen”

I många kommuner finns inventeringar över stadsdelars utveckling. De flesta sammanställdes för 10–15 år sedan. Antingen av länsstyrelsen eller något samhällsbyggarkontor. Dokumentationen brukar mynna ut i ”bör-rekommendationer”.

Äldre detaljplaner beskriver var och vilka byggnadsvolymer som får uppföras. Under 1970-talet gick man ofta ett steg längre, genom att bestämma vilka fasad- och takmaterial som skulle få användas. Man valde även att beskriva vilka kulörtoner som skulle gälla. Allt detta var ”skall/måste-krav”.

Dagsläget har blivit olika utvecklingar; dels någon slags konservering, dels en total förändring där varje förändring redovisar de trender som rådde vid förändringstillfället. Ministrarna Friggebo, Attefall och Bolund har tillfört möjligheter som går helt i strid med detaljplaners och andra kulturhistoriska skrifters intentioner.

Äldre tegelfasader har fått frostsprängningar och måste repareras eller återställas. 1970-talelts oljekris gav många anledningen att tilläggsisolera ytterfasaderna på insidan. Nya ägare har renoverat med nya, dolda elledningar och ännu fler tegelfasader har då blivit frostsprängda, då de nu blev kallmurar. Många har valt att behandla sina fasader med slamfärg, puts eller andra material, när fogar och stenar behövde repareras. Gavelspetsar, som har varit träbeklädda med stående panel och ursprungliga mörka kulörer, har fått nya behandlingar, nya material och ändrade panelriktningar.

Alla förändringar har oftast ägt rum vid generationsskiften. Och det kanske ska få vara så med denna utveckling, om man vill ha en levande bebyggelse med ansvarstagande och intresserade boende?

Men de flesta fastighetsägare utför sina förändringar utan att be om lov! Andra läser regler och rekommendationer och vänder sig då till stadsbyggnadskontoret. Där får de olika bemötanden. Vanligast är nog att man får reda på vad som gäller, enligt detaljplaner och andra utredningar. Ofta möts man av personliga tolkningar som att alla ”bör-rekommendationer” har blivit ”skall-krav”. Om man då vädjar till ett andra besked, får man som svar att om man inte accepterar bemötandet, får man väl vända sig till byggnadsnämnden. (Är detta ett hopp eller ett hot?) Eller, än värre, får man rådet att man måste ansöka om en ny detaljplan.

Om man då försöker vädja till rådande verklighet, där andra har fått utföra samma åtgärder som man själv önskar, får man till svar att ”de har väl inte sökt om lov?”. Ska det verkligen löna sig att inte vända sig till stadsbyggnadskontoret? Är det denna utveckling som önskas? Att fler och fler bara gör?

Nej, välkomna istället varje fastighetsägare, som kommer för att diskutera sina förändringsönskemål. Gör dem motiverade och engagerade. Ge råd, men kräv absolut ingenting som handlar om kulör, material, fönster eller andra små förändringar. Välkomna gårdshus på stora tomter.

Välkomna att varje område får utvecklas i takt med tidens ideal. Men, var noga med att skalan på bebyggelsen absolut måste hållas kvar!

Tänk hur detta beteende skulle medföra ett helt annat arbetsklimat på stadsbyggnadskontoren och tänk hur annorlunda samarbetet skulle bli mellan sökande och handläggande. Se dessutom till att alla tjänstemän som arbetspendlar får tid och resurser att lära känna och få kunskap om hur verkligheten ser ut i deras arbetsområde. Inte som ”poliser”, utan för att utvecklas och uppdateras som professionella tjänstemän.