”Den nya strategin för översikts­planering är ett misslyckande”

Utredningen för att utveckla översiktsplaneringen tillsattes 2019 och ledde till att regeringen införde ett nytt begrepp i Plan och bygglagen (PBL), nämligen planeringsstrategi. Detta ska ersätta det tidigare kravet på att varje kommun ska ha en översiktsplan (ÖP) som aktualitetsprövas varje mandatperiod. Något som direktiven konstaterar inte kunnat upprätthållas.

I stället ska planeringsstrategin vara en förutsättning för att översiktsplanen ska anses aktuell. Strategin ska antas av kommunfullmäktige i början av varje mandatperiod, dock senast 24 månader efter valet. Om detta inte sker finns ingen giltig ÖP vilket innebär att länsstyrelsen ska granska allt och kommunens planmonopol inskränks. Avsikten är att detta ska öka kommunernas användning av översiktsplaneringen som politiskt verktyg och leda till förbättrat engagemang från de förtroendevalda.

I verkligheten är det inte så enkelt. Att tolka, värdera och redovisa markens och bebyggelsens användning och framlägga detta för fullmäktige, de som i strategin ska bedöma och ta ställning till det som politik, är ett omfattande arbete som kräver kompetens och ställer krav på precision. 

Det är många och svåra frågor kring vad som behöver bearbetas och vad i ÖP som ska tas med eller ej. Är det hela kommunen eller räcker det med vissa delar? Hur väljer man i så fall, medvetet, sakligt och politiskt? Vad kom inte med, hur kan det påpekas? Hur kan de förtroendevalda (varav ett antal är helt nya) uppfatta beskrivningar och värderingar och alltså vad ÖP innebär? Det räcker inte med visioner och sammanfattningar – det måste problematiseras. Och hur ska alltihop kunna hållas kortfattat?

Regeringens mål var att skapa en bättre kontinuitet och ge översiktsplaneringen en större politisk betydelse, åstadkomma ”rullande planering” så att den ständigt är ett uttryck för de politiska målen.

Det är en hög ambition. Hur kan den nås när det är låga krav på strategin? Det finns inga krav på vad denna ska innehålla. Det är ambitioner som helt avgörs internt i förvaltning och politik, där det saknas insyn. Medborgarna är utestängda från de värderingar och val som görs. Brister och felaktigheter kan inte påtalas. Vad som skulle utgöra grund för överklagande är oklart.

Det är obegripligt att samrådet och miljöprövningen utesluts från planeringsstrategin som process. Det eliminerar klimatansträngningarna och framstår som raka motsatsen till eftersträvad medborgardialog, ökat medborgarinflytande och därmed ökad legitimitet för planeringen.

Dessutom saknas tidsgränser. Med antagen strategi kan ÖP-arbete pågå oavbrutet (eller inte alls). Allt beror på kommunens egen ambition och upplevda behov. Inga krav kan längre ställas, annat än i återkommande antagna strategier. I eftersträvad ”rullande planering” ska dessa omdefiniera ÖP. 

Om delåtgärder blir rutin riskerar man fragmentisering. Formalia ger ändå utdragna processer. Kravet på överblick vid varje ändring tynger också arbetena in- och utifrån. Länsstyrelsernas granskningsarbete förmeras trots motsatt ambition. 

Det system som konstruerats är svårt att förstå med planeringsstrategin som enda krav och därtill den instängda utformningen av den. Kan fullmäktigeledamöter leva upp till lagstiftarens förväntningar på ökat engagemang och förmåga?

Ambitionen att förbättra den kommunala översiktsplaneringen, ge den större politisk betydelse med nya verktyg och nå ökat medborgarinflytande, tycks vändas till sin motsats. Överblicken, helheten, skyms av den utdragna tiden. Medborgarnas delaktighet förminskas och lämnas därhän.

Det går inte med bästa vilja i världen att säga att lagstiftarna lyckats.

Lennart Nord är arkitekt SAR/MSA.