”Cirkelbevis i upprustningen av Östermalmstorg”
Två lika förslag som båda är en dålig kompromiss ligger nu på bordet för Östermalmstorgs upprustning. Varför denna omväg och fördyring? skriver landskapsarkitekterna Bengt Isling och Anders Kling.
På trafiknämnden i Stockholms bord ligger nu två förslag som är Karavan arkitektur och landskaps bearbetningar av Aleksander Wolodarski och Östermalms torgs vänners tidigare förslag.
En tid har nu gått sedan Trafikkontoret med en ny konsult (Karavan arkitektur och landskap) presenterade bearbetningen av Östermalmstorg. Detta sedan politikerna i Stadshuset insett att de bärande delarna i Aleksander Wolodarskis och föreningen Östermalmstorgs vänners version var omöjliga att genomföra. Vad har kommit ut av denna långa omväg för en ny idé för torget? Ett sämre alternativ än ursprungsförslaget, en förlängd tidplan och inte minst ett torg som kommer bli mer än dubbelt så dyrt att bygga.
Det förslag som politikerna nu klubbat (i form av ett så kallat inriktningsbeslut) försöker balansera mellan det ursprungliga torgets grundvärden och Wolodarskis inspel med cirklar. Faktum är att det ligger två förslag på bordet som sinsemellan är lika. Oavsett vilket som väljs är resultatet en dålig kompromiss. Trädplanteringarna ovan tunnelbanan och den stora dammen i mitten är borta – de gick inte att genomföra. Kvar är den cirkulära mönsteridé som inte har något med platsen att göra vare sig rumsligt eller historiskt. Wolodarskis monumentala anslag har tonats ner. I stället har projektet närmat sig det torg Nivå landskapsarkitektur tog fram innan stadens ledande politiker gjorde sitt inhopp i detta, som vi anser borde vara ett tjänstemannauppdrag, men denna gång med en helt annan budget. Karavans förslag är mer än dubbelt så dyrt som Nivås. 115 miljoner kronor mot 50. Vad får staden för denna fördyring?
Tidigare omdebatterade förslag för upprustningen av Östermalmstorg i Stockholm. Till vänster Trafikkontorets och Nivå landskapsarkitekturs färdigprojekterade ursprungsförslag. Till höger förslaget som togs fram av arkitekt Aleksander Wolodarski för arbetsgruppen Östermalmstorgs vänner.
En förutsättning för ursprungsuppdraget var att inte göra större våld på platsen än nödvändigt. Det var hårt styrt av Stadsmuseet vad gäller program. Den unika beläggningen av granithällar – ett långsmalt format som bara finns på Östermalmstorg – skulle återanvändas och de uppvuxna träden sparas. Det fanns en rimlighet i det. Hällarna och markbeläggningen är lite av Östermalmstorgs själ. Nu är de strukna. Varför blir man inte klok på. Det reser frågetecken om hållbarhet, resurshushållning och ekonomi. I stället biter man sig fast vid de problematiska cirklarna, de som gör att ny sten måste tillverkas och läggas. De nya träden står fritt placerade av oklar anledning och gör den rektangulära platsen otydlig.
Om nu Östermalmstorg ska göras om helt och hållet, varför då denna jämkning mellan det ursprungliga torget och Wolodarskis inspel? Man anar en prestige här. Resultatet har blivit ett förslag utan tydlig linje, en bärande idé saknas. Det blir lätt så när två diametralt motsatta angreppsätt ska bakas ihop till något nytt.
Sammantaget är det svårt att förstå vad som var själva syftet med ombearbetningen. Vilka goda värden har kommit fram tack vare denna långa omväg? Lärdomen borde bli att politikerna bör lyssna till sina tjänstemän i högre utsträckning och inte ger sig in i sådant de inte har kunskap om. Gärna engagemang men i så fall bättre underbyggt.
Som läget är nu föreslår vi i stället att låta landskapsarkitekterna på Nivå bearbeta sitt förslag med samma program och budget som Karavan har haft. Då får vi två jämförbara lösningar som Trafiknämnden kan välja mellan och då har denna problematiska process i alla fall lett till att torgprojektet får en högre budget.
