”Biologisk mångfald glöms bort när vi pratar om träbyggande och klimat”

I reportaget om träbyggande (Arkitekten nr 1.2022) saknar vi en fundamental aspekt som vi vill belysa. Det står i princip ingenting om biologisk mångfald. Man tar heller inte upp frågan om hur ett hållbart skogsbruk skulle kunna bedrivas eller behovet av att skydda de sista resterna av äldre skogar med höga biologiska värden i Sverige.

Vi har alltså minst två (fast egentligen är det ju fler) kriser att hantera, klimatförändringarna och utarmningen av biologisk mångfald. När det gäller skogen argumenterar skogsnäringen, att skogsbruket ska rädda oss undan klimathotet. Men hur står det till med biologiska mångfalden i våra skogar? Den befinner sig ju också i kris. Och med tanke på hur stor del av ytan i vårt land detta handlar om, borde vi vara djupt oroade. Det skogsbruk som bedrivits i storindustriell skala med kalhyggen har visserligen levererat råvaror men det har också en stor baksida som inte uppmärksammats tillräckligt – förlusten av biologisk mångfald.

Från naturskog till virkesåker. Artikelförfattarna poängterar att det mesta av skogsmarken i Sverige består av träd som är yngre än 80 år och till allra största delen är skapad av människan genom kalhygge och plantering eller sådd. Endast 12,8 procent av skogsmarken består av skog som är äldre än 120 år (källa SLU Riksskogstaxeringen Skogsdata 2019). “En skog är ett levande ekosystem med en rik biologisk mångfald och naturliga processer som pågår medan planterade träd i monokulturer är en virkesåker skapad av människan enkom för att leverera råvara till industrin”, skriver artikelförfattarna.

Vår nuvarande modell för skogsbruk har lett till utarmning av biologisk mångfald. Kalhyggen med koldioxidläckage, monokulturer i form av gran- och tallplantager, markberedning och markskador som leder till att koldioxid och kvicksilver läcker ut i ekosystemet och sist men inte minst utarmning av skogens mångfald av arter som till exempel mykorrhizasvampar i marken, fåglar i skogen, lavar på död ved och så vidare.

Hur ser då ett skogsbruk ut som kan ta oss ur krisen? Det debatteras det alldeles för lite om menar vi. Kan man tänka sig andra sätt att bruka skogen? Det finns, tro det eller ej, alternativ, bra exempel från exempelvis Tyskland. Att Sverige inte levererar i frågan stämmer dåligt överens med vår självbild som det hållbaraste landet, vilket är ett problem även i andra sammanhang. Vi tror att vi redan är bäst i klassen. Skogsbruket har ju på vissa sätt fungerat, i alla fall för att leverera billig pappersmassa åt industrin. Men nu har vi börjat ana att skogen inte bara är ett ställe där vi hämtar trä. Vi börjar kollektivt få insikt om det ovärderliga, som står på spel för oss alla i denna fråga. Då kan det inte vara ett alternativ att fortsätta som förut.

Här kan vi bidra genom att stödja de företag i Sverige som kämpar för en omställning av skogsbruket. På så sätt skulle byggbranschen kunna driva efterfrågan på ekologiskt hållbart producerad träråvara. Här finns till exempel en aktör som köper och säljer virke från skogsägare vilka förbinder sig att följa en standard företaget har tagit fram som kallas naturnära skogsbruk, en affärsmodell som även har flera fördelar för skogsägaren.

Varför väljer då ett företag att ta fram en egen standard i stället för att använda FSC eller PEFC? Därför att både PEFC och FSC är miljömärkningar som inte gör jobbet. FSC och PEFC är under stark kritik i Sverige av miljörörelsen eftersom det inte får några följder att bryta mot reglerna. Både Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen har lämnat FSC. I stället har dessa certifieringar blivit ett grönt alibi för att fortsätta använda dem med motiveringen att ”de är de enda märkningarna som finns”.

Hur mycket kan vi sen bygga av trä från ett hållbart skogsbruk? Förmodligen mer än vad vi gör nu eftersom den största delen, cirka 80 procent (vedvolym) av träden vi hugger ner i Sverige blir till kortlivade produkter, toapapper, biobränslen och förpackningar, som inom kort blir CO₂ i atmosfären. Naturligtvis är det bättre att använda så mycket som möjligt av råvaran till långlivade produkter och trä är ju ett fantastiskt byggmaterial. Men papper och förpackningar behövs också i våra globala system och sålunda är vi tillbaka till grundfrågan om resursförbrukning och konsumtion.

Vi behöver hushålla med resurserna nu, det borde vara uppenbart för alla. Då behöver vi använda och återbruka det som redan finns, både fastigheter och träråvara. Att avverka måste vara det sista alternativet. Trä är inte ett magiskt material som gör att vi kan fortsätta precis som förut. Det räcker inte att byta material eller metod, vi måste bygga mindre, inte mer. Ja, det kommer att påverka oss på en mängd olika sätt, men det är väl ändå bättre än att blunda och hoppas på att tekniken löser allt?

Slutligen och mest akut av allt: Vi måste vi skydda de spridda rester av äldre skog vi har kvar i landet. Här behövs en nödbroms för att försöka rädda den biologiska mångfalden i Sverige, vår naturs immunförsvar. Vi förfasar oss över vad som händer i Amazonas men har missat vad som pågår i våra egna skogar. Just nu avverkas de sista äldre naturskogarna som inte är skyddade som naturreservat eller nationalpark och blir bland annat byggmaterial och toapapper. Den formellt skyddade produktiva skogsmarken i Sverige utgör endast 5,7 procent. Internationella åtaganden om skydd av ekosystem talar om 30 procent av land- och havsarealen i ekologiskt representativa naturtyper som är av stor vikt för biologisk mångfald. Sverige har med andra ord långt kvar till att stå upp för vårt gemensamma naturarv – skogen och dess ekosystem.

Frågor som skogens tillväxt och hur mycket man kan avverka, koldioxidlagring och biobränslen lämnar vi därhän denna gång. Vi anser som sagt att de tenderar att skymma frågan biologisk mångfald. Även om allt hänger ihop. Och det är ju det som är poängen här.