”Arkitekturskolornas mångfaldsambitioner ett spel för gallerierna”
Snedrekryteringen till arkitektutbildningen har fått fortsätta. Det behövs äkta engagemang omsatt i praktik för att råda bot på den bristande etniska mångfalden, skriver arkitekt Goran Rashid.
Bild från Arkitekturskolan vid KTH våren 2017.
”We won’t build your wall”, löd budskapet på Arkitekturskolans fasad i Stockholm under vårterminen 2017. Ett i sitt sammanhang okontroversiellt ställningstagande mot den då nytillträdda amerikanska presidenten Donald Trump.
Idén om en öppen och inkluderande miljö på de svenska arkitekturskolorna är sedan länge väl etablerad. ”Ju fler perspektiv vi har, desto rikare kommer våra utbildningar och vår arbetsmiljö att bli”, lyder exempelvis en formulering ur Kungliga Tekniska högskolans interna regelbok.
Trots de uttalade ambitionerna om att bredda rekryteringen till utbildningen tycks den önskade effekten utebli. Andelen individer med utländsk bakgrund på arkitektprogrammet sjönk nämligen från 16 procent för läsåret 16/17 till 11 procent läsåret 18/19. (Arkitekten, maj 2021).
Dessa siffror är föga förvånande. Under mina fem år som student på utbildningen i Stockholm kan jag exempelvis inte minnas att jag med undantag för någon enstaka lokalvårdare skulle ha mött en beslöjad eller mörkhyad person i skolans lokaler. Utbildningen är i flera avseenden påfallande homogen och återspeglar inte ett samhälle där nära var tredje medborgare har utländsk bakgrund.
En förklaring till varför snedrekryteringen har kunnat fortgå är att ämnet hamnat i skuggan av de jämställdhetsfrågor som under senare år haft ett starkt genomslag inom akademien.
En förklaring till varför snedrekryteringen har kunnat fortgå är att ämnet hamnat i skuggan av de jämställdhetsfrågor som under senare år haft ett starkt genomslag inom akademien, vilka också har kommit att prägla skolans tillsättningar och personalkatalog. Dessvärre har det saknats röster för att i samma utsträckning driva mångfaldsfrågan, och i kölvattnet av att skolan i Tensta lades ner har ett vakuum uppstått.
”Till viss del famlar vi lite i frågan: Hur gör man?”, frågar sig Patrik Höstmad, utbildningsområdesledare för arkitektur och samhällsbyggnad vid Chalmers, i artikeln Minskad mångfald bland studenterna (Arkitekten, maj 2021).
Ett förslag är exempelvis att lärosätena aktivt breddar rekryteringsbasen i samband med anställningsförfaranden. Idag är det kutym att i princip varje studio består av en kvinnlig respektive manlig lärare. På samma vis bör skolorna kunna reglera att en viss andel av kollegiet består av individer med en annan kulturell eller språklig bakgrund. Ett annat förslag är att skolorna aktivt genom ambassadörer försöker nå ut till ungdomar i områden som sällan eller aldrig kommer i kontakt med arkitekturämnet.
Vikten av identifikation är av stor betydelse och så länge förebilder och röster med andra perspektiv lyser med sin frånvaro på arkitektutbildningen kommer nya potentiella förmågor att förbli svåra att nå även fortsättningsvis. Detta vore förstås beklagligt i en tid då utanförskap och segregation etablerat sig som några av vår tids stora ödesfrågor.
Det fruktlösa teoretiserandet kring mångfaldens betydelse, som arkitekturskolorna pliktskyldigt emellanåt ägnar sig åt, behöver upphöra och ersättas med ett engagemang omsatt i praktik. Att slå in öppna dörrar och ondgöra sig över amerikanska presidenter förblir fram till dess ett tomt poserande. Någon mur behöver nämligen inte uppföras. Den står redan där. Om än osynlig.
