”Dags för reformer som ökar mångfalden på utbildningen”

Enligt svensk lag och politiskt uppsatta mål ska bostäder byggas och fördelas rättvist och livsmiljöer gestaltas för alla. I de uppdrag som riktas mot Sveriges arkitektkår prioriteras ett hållbart och jämlikt samhälle högt. Men det räcker med en promenad genom Stockholm för att bevittna de ekonomiska skillnaderna olika områden emellan och konstatera att vi har långt kvar till att nå målen.

Har arkitekturkåren de rätta förutsättningarna för att ta sig an uppdraget och hur ser det ut med representationen?

En viktig arena för framtidens arkitektur är arkitekturskolorna. Men vem utbildas där och vilka samtal förs? Under mina fem år av arkitekturstudier saknade jag samtal om demografi, segregation och andra fysiska effekter av den ekonomiska ojämlikheten. Jag har stor respekt för att arkitekturämnet är brett och att tiden är knapp men alltför många projekt utgick från samma premisser. 

Under ett av mina sista år på KTH Arkitekturskolan gick jag en studio som skiljde sig från de andra. Vi byggde fullskaliga modeller, rum och objekt och genomförde projekt som delvis skulle användas i vardagliga miljöer. Den kollektiva processen var ledande i alla projekt och dess slutresultat hade ingen av oss kunnat åstadkomma på egen hand. Ett projekt genomfördes i samarbete med Stadsmissionen och något hände med oss studenter där, av att arbeta ihop under en termin och av att landa i verkligheten och bidra med något konkret. Sociala frågor och makten till rummet blev naturliga ämnen att diskutera vidare.

Något mer jag saknade under mina år på arkitekturskolan var kurskamrater med mer skilda bakgrunder. Ser man till statistiken över vilka som studerar till arkitekt bekräftas upplevelsen. Vid en mätning för läsåret 2019/2020 var majoriteten av de studenter som studerade vid någon av landets arkitekturskolor svenskfödda och hade högskoleutbildade föräldrar (Arkitekten, maj 2021). Detta trots att högskolelagen gör klart att universitet och högskolor ska främja och bredda rekryteringen och att Sveriges Arkitekters utbildningspolicy ska verka för en mångfald av studenter. 

Debatten kommer och går och försök har gjorts för att få till stånd en förändring. Tidigare fanns en särskild kvot för personer som tagit examen från folkhögskolor och en förberedande arkitekturutbildning i Tensta, båda i syfte att bredda rekryteringen. Varför finns inte detta kvar idag?

När det kommer till att lyckas få en mångfald av studenter och att bidra till samhällsnytta finns inspiration att hämta hos en annan skolform, folkbildningen. Den vilar på emancipatorisk grund med målsättning om att överbrygga den orättvisa tillgången till bildning och att organisera människor för att förändra sina och samhällets livsvillkor. Dess mångfald av studenter är unik och kunskapen som produceras är ofta riktad mot prioriterade samhällsutmaningar så som språkundervisning för nyanlända och klimatomställning.

Ska arkitekturen vara med och lösa framtidens problem så krävs samtal om de politiska villkor som arkitekturen verkar under. Spelreglerna måste ändras. För det krävs en medvetenhet redan på arkitekturskolorna. En medvetenhet och en rekrytering av elever från fler samhällsklasser än från de mest privilegierade. Fler utsiktstorn att skåda ut från, fler perspektiv som möts, stöts och blöts. 

Jag föreslår att det nedlagda utskottet på Sveriges Arkitekter för att öka mångfald och jämställdhet inom kåren åter startas upp. Och att Sveriges arkitekturskolor tar rekryteringen på allvar och ser över möjliga reformer. Varför inte börja med att åter starta upp den förberedande arkitekturskolan i Tensta?

Tanja van de Meulebrouck är arkitekt MSA.