”Dags att omvärdera synen på urbana grönområden”
Idag utgörs endast 3 procent av Sveriges yta av bebyggd mark, samtidigt som 85 procent av Sveriges befolkning bor i städer eller tätorter. Vad betyder det för vår syn på naturen och vilka konsekvenser får det för den biologiska mångfalden?
Att få uppleva naturen är en demokratisk rättighet, inte minst för framtida generationer, skriver Helena Paulsson och Emma Ekdahl.
Förra året utsågs stormköket till årets julklapp. Det är ett konkret exempel på vad pandemin har inneburit, med ökad vistelse och umgänge utomhus. Besöken på vandringsleder och fjälltoppar har slagit nya rekord. Naturen har nästan blivit en nöjesfabrik – maxa din nära-naturen-upplevelse – och något vi besöker emellanåt, inte sällan i stort antal och med negativa konsekvenser för naturområdena.
Samtidigt pratas det om att dagens barn är naturanalfabeter. Stillasittande barn som inte erfar naturen och där leken utomhus endast är förpassad till särskilda platser såsom lekplatser, skolgårdar och parker. En tillrättalagd lek utan årstidsväxlingar, en av många viktiga delar i en naturförståelse.
Genom att naturliga processer lyfts fram och förblir synliga i staden tydliggörs att staden och dess invånare är en del av naturen.
Stadsplaneraren Kevin Lynch ansåg att en stad, genom att knyta an till sin specifika regionala identitet, både i form av naturmiljöer och kultur, kunde ge sina invånare en tydlig ”plats-känsla” och en känsla av sammanhang. Det ökar känslan av trygghet och trivsel som är en viktig aspekt av hälsa. Genom att naturliga processer lyfts fram och förblir synliga i staden tydliggörs att staden och dess invånare är en del av naturen.
En tät stad, där få men stora naturliga och sammanhängande grönområden bevaras, hyser ofta högre mångfald, särskilt av ovanliga arter, än en gles stad eller ”villamatta” med många, mindre sammanhängande, grönområden. Kvantitet är därmed viktigt för kvaliteten och utgör en absolut förutsättning för artrikedom i den befolkningstäta staden. Omkring 80 procent av svenska städers gröna ytor utgörs av gräsmatta, vilket sett till biologisk mångfald är en torftig miljö. Till det hör att formen för täta städer ofta medför fysiska barriärer i sin struktur, som direkt försvårar förutsättningarna för artrikedom.
Den pågående globala förlusten av naturmiljöer och utrotning av arter, särskilt i odlingslandskapen, fordrar ett ökat fokus på städer som alternativa miljöer för biologisk mångfald. Det handlar inte bara om nyttan av artrikedom i urbana miljöer, utan också om värdet av urbana miljöer för att säkerställa den biologiska mångfalden.
Det är ingen nyhet att biologisk mångfald utgör en grundläggande förutsättning för liv. Men som med all kunskap så är det först när vi verkligen upplever något som vi bygger en djupare insikt och förståelse för det vi lär oss.
Att få uppleva naturen är en demokratisk rättighet, inte minst för framtida generationer. Det är en skyldighet för vår generation att bevara och utveckla en hållbar natursyn – för naturens skull. Men ändå sliter vi, inom skrået, med att förklara varför det är viktigt – och om inte vi klarar det – hur ska vi då begära att andra ska kunna ta det vidare?
Det faktum att den stora majoriteten av Sveriges befolkning bor i urbana områden ställer höga krav på utvecklingen av urbana naturtypologier. De måste vara tillgängliga och närbelägna för att nå så många som möjligt. Istället för gräsmattor behövs robusta, fascinerande, komplexa, artrika och vilda naturtyper som bildar ett första tillgängligt steg ut i naturen.
En förändrad syn på urbana grönområden sänker inte bara tröskeln mellan staden och naturen – det är avgörande för att säkerställa den biologiska mångfalden för kommande generationer.
