Gå till innehållet

“Carlo Scarpa har ett budskap till nutida arkitekter”

Den italienska arkitekten Carlo Scarpa kan lära oss mycket om hur man tar sig an ett komplicerat projekt med fysiska begränsningar.

I hjärtat av Venedig, i en labyrint av gator och broar kan man nu besöka Fondazione Masieri (Stiftelsen Masieri). Byggnaden är värd för tillfälliga utställningar av samtidskonst och öppen för allmänheten efter ett restaureringsarbete som slutfördes i april 2024 och finansierades av franska Negropontes Galerie.

I detta inlägg vill jag reflektera över Carlo Scarpas budskap till nutida arkitekter. 

Byggnadens historia är komplex och plågad. År 1952 fick Frank Lloyd Wright i uppdrag att designa en byggnad i Venedig som skulle inrymma kontorslokaler och studentbostäder för Venedigs arkitekturhögskola. 

På den aktuella tomten låg ett befintligt hus i direkt anslutning mot Canal Grande som skulle ersättas med en helt ny byggnad. Frank Lloyds Wright ritade ett förslag med en helglasad fasad mot kanalen som präglades av en vertikalitet med slanka betongpelare. Troligtvis var Frank Lloyds Wrights förslag allt för innovativt och banbrytande för Venedigs kommuns tjänstemän så projektet avvisades år 1954. Uppgiften krävde en arkitekt med ett mer respektfullt förhållningssätt till det byggda sammanhanget så därför fick Carlo Scarpa uppdraget år 1968.

Projekteringsuppgiften var komplicerad eftersom tomten var triangulär och ytorna och volymen begränsad men trots allt lyckades den venetianska arkitekten att få till tre våningar och en beboelig vind genom att komprimera bjälklagshöjderna. Projektet fick beviljat bygglov år 1972. Det slutfördes aldrig i sin helhet eftersom Carlo Scarpa dog i Japan år 1978, men de delar som hann byggas är värda ett besök. 

Den inre rumsligheten är komplicerad, raffinerad och modern.

Den inre rumsligheten är komplicerad, raffinerad och modern. Mörkbruna dubbla pelare och synliga stålbalkar definierar ett strukturellt och perspektiviskt rutnät. Den ursprungliga fasaden är isolerad från det tillkommande betongbjälklaget. Nytt och gammalt samsas under samma tak utan att röra varandra. Ljuset styr och organiserar planlösningar och färgsättningen. 

Scarpa placerar det gemensamma rummet för studenter mot den ljusa fasaden mot Canal Grande. Golv, väggar och undertak är halvblanka och reflekterar ljuset. Badrummen är utformade som färgstarka cylindrar, en berikande lekfullhet till huvudrummet. Trapphuset är en mörk och enklare del av byggnaden med brun och matt träpanel. Alla byggnadsdelar har en hög detaljeringsnivå och en rik variation av former och tekniska lösningar. Röda rör kopplar radiatorer mellan olika våningar och fungerar stundvis som räcke. Tekniska installationer integreras i gestaltningen på ett skickligt sätt. Det är en taktil arkitektur full av överraskningar. En arkitektur som upplevs med ögonen och känns med hela kroppen.

Scarpa visar oss att fysiska begränsningar kan vara en inspirationskälla för arkitekturen. En triangulär tomt kan generera en ny och spännande inre rumslighet. Byggnaden är helt anpassad till sin kontext. Samtidigt skapar Scarpa en så pass flexibel byggnad att den ett halvt århundrande senare kan ha en helt annan funktion än vad den ursprungligen var tänkt som. 

Ett kvalitativt resultat är frukt av en kreativ process som kräver hantverkskunskap och tid. En duktig restaureringsarkitekt är generös och måste testa flera alternativ i sökandet efter den passande arkitektoniska lösningen. Arkitektur är en konst som kan överraska oss och tala till våra sinnen. 

Marco Ercole är arkitekt SAR/MSA och certifierad sakkunnig kulturvärden KUL2 (K).

Mer att läsa