”Branschpraxis öppnar för turordningsbrott”
Branschpraxis och dåliga tider öppnar för turordningsbrott och erfarenhetsstagnation. Sveriges Arkitekter bör agera och tydliggöra gränsdragningarna för olika befattningar.
Det är dåliga tider för arkitekter. Uppsägningar på grund av arbetsbrist sveper över arkitektbranschen – en situation som vår fackorganisation Sveriges Arkitekter idag saknar längre erfarenhet av. Jag vill här argumentera för att dessa tider kräver att organisationen gör ett omtänk för att säkra både medlemmarnas och branschens intressen.
De dåliga tiderna innebär inte bara att många får gå. Vi får även en förskjutning mellan kompetens och befattning, när arbetsgivarnas intresse av att lyfta medarbetare till högre befattningar bromsas av både löneskäl och brist på uppdrag. Att ta steget till handläggar- eller ansvarigrollen kan i dessa tider kräva mer erfarenhet och en längre tid i yrket jämfört med när tiderna var goda. Fler medlemmar kommer att inneha överkompetens i förhållande till sin befattning. Detta behöver fackorganisationen bevaka. Särskilt när branschpraxis idag är att befattning i form av medverkande, handläggande och ansvarig arkitekt går före turordning vid uppsägningar.
Erfarna medverkande och handläggande arkitekter hamnar här i kläm då de trots längre anställningstid kan sägas upp just för att de inte tillåts konkurrera om befattningar de med största sannolikhet har förmåga att utföra. Detta förfarande är såklart orättvist för den enskilde som blir uppsagd, men också riskfylld för arbetsgivaren som genomför uppsägningen då denne, trots branschpraxis, kan fällas för brott mot turordningen och därmed bli tvingad att betala ut dyr ersättning.
Erfarna medverkande och handläggande arkitekter hamnar här i kläm då de trots längre anställningstid kan sägas upp just för att de inte tillåts konkurrera om befattningar de med största sannolikhet har förmåga att utföra.
Lagen om anställningsskydd (LAS) är tydlig med att en arbetstagare vid arbetsbrist har rätt att göra anspråk på en annan tjänst så länge arbetstagaren på kort tid kan uppnå de allmänna kvalifikationer som krävs för den tjänsten. Praxis inom rättsväsendet är att kolla på vilka kvalifikationer som ställs vid nyanställning och så länge arbetstagaren uppfyller dessa har denne rätt att göra anspråk på tjänsten.
En annan praxis är att kolla på vilka arbetsuppgifter arbetstagaren utfört tidigare hos arbetsgivaren. Om arbetstagaren tidigare utfört arbete av samma slag hos arbetsgivaren, i detta fall att agera handläggare eller ansvarig i projekt, anses arbetstagaren också normalt ha tillräckliga kvalifikationer. Båda dessa exempel öppnar för att många arkitekter kan göra anspråk på en högre befattning vid en omorganisation till följd av arbetsbrist.
Detta komplicerar arbetsgivarens möjligheter att definiera kvalifikationskraven för de olika arkitekt-befattningarna. Jag tror därför att det vore bra om Sveriges Arkitekter kunde vara mycket tydligare med dessa gränsdragningsproblem, både inför arbetsgivare som genomför uppsägningar och inför arbetstagaren som riskerar att bli uppsagd.
Kanske vore det också bra om Sveriges Arkitekter tog fram egna riktlinjer för vilka kvalifikationer som är lämpliga för respektive roll. Gärna baserat på ett enkelt mått såsom antal år i yrket. Detta skulle ge klarhet för alla inblandade och är ett mått som har relevans då det används som krav av vissa beställare. Framför allt skulle en sådan riktlinje motverka den stagnation i yrkeserfarenhet som i dagens läge annars riskerar drabba många arkitekter.
Rätt till yrkesmässig utveckling och lagstadgad anställningstrygghet borde vara centrala fackliga prioriteringar att bevaka, särskilt i dagens dåliga tider. För Sveriges Arkitekter finns här potential till förbättring.
Alexander Nero är arkitekt i Uppsala.
