”Är det fördomar som formar våra städer?”

Många som jag känner tror att den ortogonala stadsplanen sammanfattar idéen om en militärisk ordning. Om det tycker Mario Morini författare till Atlante di Storia dell’urbanistica (Höpli Milano 1963) något annat. Marco Polos beskrivning av de kinesiska städerna, som enligt honom skulle varit grundade på idén om en kosmologisk ordning, står enligt Mario Morini också bakom de romerska städerna och de romerska castra. Kritik av ortogonalplanen har förts fram av Aristoteles som menade att den var allt för förutsägbar när väl fienden tagit sig innanför stadsmuren. Filosofens syn togs över av araberna som byggde sina städer som labyrinter.

Att det finns ortogonala boplatser i världen och att flera av dem är flera tusen års gamla är väldokumenterat i Morinis bok. Frågan som flera har ställt är om detta mönster motsvaras av ett sätt att tolka rummet som är inbyggt i människors fantasi tillsammans med någon geometrisk fördom enligt vilken vi läser rummet. Andra har trott att ortogonalplanen bara är ett självklart sätt att bygga med murverk.

Enligt Marco Polo beskrivs de kinesiska städerna som mönster av rationalitet med utgrävda kanaler för transporter och ryttarbanor för ridande budbärare. Allt underordnat en estetisk vilja. Andra tolkningar vill göra ortogonalplanen bestämd av politiska och sociala själ. Eleatiska kolonisatörer lär ha valt den därför att boplatsen skulle tilldelas den enskilde genom lottning. Miletos stadsplanestruktur är ett exempel.

Morini beskriver hur romerska städer och romerska castra alltid grundlades på föreställningen om en kosmisk ordning. Universums ordning med de fyra huvud-väderstrecken och med forum föreställande Rom: universums centrum. Kring forum fyra kvarter uppdelade i mindre kvarter och i öar. Allt bundet till en självklar ordning, mycket regelbunden när topografin medgav. 

På sjuttiotalet följde jag med en konsthistoriker till Louisiana som visade en utställning om Pompeji. Det han själv var intresserad av var den putstekniken som använts för de pompejanska freskerna. Men under föreläsningen la han fram en idé om de romerska städernas uppkomst. Enligt honom praktiserade okserna, en italisk stam, en begravningsrit som krävde att den döde skulle få sällskap i Hades av en av sina vänner. Vännerna mötes i en tvekamp vid ett vägkors. Kampen slutade med den enes död. Snart visade det sig att ceremonin lockade stora publikskaror och att ”vännerna” köpte några kämpar som ville slås i deras ställe: så blev, enligt min bekant, gladiatorspelen till. 

Med tiden växte andra verksamheter fram på platsen: arenor, gladiatorskolor och politiska och juridiska institutioner. Forum fick en central roll. Huvudvägarna som skar varandra vid forum kallades Cardum maximum och Decumanum maximum. Kring dem växte fram en regelbunden ortogonalt mönster.

Men finns det en fördom om stadens form som fallit på plats så fort de objektiva sociala förutsättningarna funnits? Och finns det sådana förutsättningar idag då vi fortfarande ser att den historiska bebyggelsens attraherar så många? Är det så att principen för hur en urban bebyggelse ska organiseras rumsligt har visat sig vara beständig? Är den röriga och anarkistiska form som bebyggelsen fått idag bara följden av transportmedlens teknologiska utveckling eller av en värdenihilism i planeringen?

Karl Popper förutsätter att det finns fördomar som automatiskt poppar upp i människors medvetande och ur vilka människor, i bästa fall, skapar sina teorier. Fördomar som så småningom förvandlats till ”förklaringar” av det som är. Är fördomen om den urbana ordningen kanske resultatet av en idé som visserligen har förvandlats till ett komplext system av rumsliga regler men som annars finns i människors föreställningsvärld? Och slutligen: är det inte så att avvikande från den idealmodellen som ortogonalplanen varit omvandlats till en massbarackeringsidé som lett till individers isolering, segregation och alienation?

Ettore Nobis är arkitekt SAR/MSA.