Radikal förändring av det urbana biståndet

– Världen urbaniseras fruktansvärt fort. Hastigheten är helt ny och innebär stora risker. Dåliga städer orsakar klimatförändringar och miljöförstöringar, de leder till politisk instabilitet, slumområden, otrygghet och fattigdom. Samtidigt är urbaniseringen en förutsättning för världens ekonomiska utveckling. Allt det här gör frågan väldigt viktig.

Med sin trettioåriga erfarenhet inom internationellt urbant utvecklingsarbete vet Thomas Melin vad han pratar om. Han berättar att det i Afrika, den kontinent som nu urbaniseras snabbast, kommer att bo en miljard människor i städer om trettio år som inte gör det idag. En kombination av befolkningstillväxt och migration.

– Vem ska planera de växande städerna? Det kommer att behövas tusentals nya stadsplanerare, arkitekter och ingenjörer. På Stockholms stadsbyggnadskontor jobbar kanske hundra stadsplanerare idag, i Nairobi som är en fyramiljonersstad är de knappt tio.

Vi träffas på Sidas huvudkontor vid Gärdet i Stockholm. Efter sju år på FN:s boendeorgan UN-Habitat i Nairobi är   Thomas Melin sedan i höstas tillbaka som den svenska biståndsmyndighetens enda arkitekt. Här jobbar han med globala ekonomi- och miljöfrågor, städer ingår ibland. Totalt finns det idag fyra personer på Sida som har urbana komponenter i sitt arbete.

Det är en stor skillnad mot hur det såg ut när Thomas Melin sist jobbade här. Då, 2008, var han chef för den nu nerlagda enheten för urban utveckling, en specialavdelning för stadsutvecklingsfrågor som som mest sysselsatte 21 experter inom såväl arkitektur och vatten som juridik och lantmäteri.

De strategier de tog fram liknade inte Sidas tidigare arbete. På 1970- och 80-talet handlade biståndet i huvudsak om projekt och inkluderade ofta investeringar i vägar, sjukhus och skolor. Visserligen har många av satsningarna gett ringar på vattnet, men det var i det stora hela en ohållbar strategi, enligt Thomas Melin.

Under det tidiga 1990-talet ändrades synen på utvecklingsarbete och blev mer policy- och processinriktat. Samtidigt började Sida intressera sig för slumupprustning och urbana frågor, vilket blev ett frö till den nya urbanavdelningen som bildades i slutet av årtiondet.

I en tid när de flesta satte likhetstecken mellan stadsutveckling och fysisk planering lyfte Sidas urbanenhet den hållbara staden som en multisektoriell fråga som inkluderade fattigdomsbekämpning, rättigheter och demokrati. Insatserna spände från finansiering av bostäder och infrastruktur i små och medelstora städer till satsningar på att nå de fattigaste med mikrokrediter så att de skulle kunna delta i upprustningen av sina bostadsområden. Samtidigt skapades institutioner, samarbeten med kommuner och man ordnade även årliga policymöten för bostadsministrar.

– Det som var så bra var att vi tillsammans med våra partners etablerade system och institutioner som fortfarande fungerar. Vi gjorde det möjligt för olika nivåer i samhället att delta i samma process – regeringar, kommuner och den privata sektorn tillsammans med människorna som det faktiskt gällde. De fick den lösning de ville ha eftersom de designade den själva. Det var väldigt lyckat, säger Thomas Melin.

Men allt var inte frid och fröjd på Sida, som 2007 fick hård kritik från Riksrevisionen för korruption och andra brister i ett flertal biståndsprojekt. Läkaren Anders Nordström tillträdde som generaldirektör 2008 och hann innan regeringen sparkade honom två år senare besluta att den urbana enheten skulle läggas ner. Den kraftiga nedprioriteringen av de urbana frågorna fick Thomas Melin och flera av hans kollegor att söka sig bort.

Bostadsprojekten som Sidas urbana enhet tog initiativ till finns alla kvar idag och står på  egna ben, andra urbana processer pågår, ytterligare insatser har gjorts färdigt och avslutats. Myndigheten började under det tidiga 2000-talet samarbeta med ett antal internationella organisationer där Slum Dwellers International, Cities Alliance och UN-Habitat blev Sidas viktigaste partners i urbansektorn.

På den svenska sidan sidan har det hänt mycket sedan urbanenheten lades ner. Kulturarv utan Gränsers arbete med återuppbyggnad och restaurering i konfliktområden har sen starten 1995 i princip varit Sida-finansierat. Men på senare år har organisationen nästan helt förlorat sitt stöd. Samtidigt har två nya svenska aktörer klivit fram och fått utökat mandat från den svenska biståndsmyndigheten: Mistra Urban Futures och SKL Internationals Symbiocity.

Planerna på Mistra Urban Futures hann komma igång innan urbanavdelningen lades ner, och Thomas Melin berättar att de sköt till ext­ra pengar för att säkerställa att organisationen skulle inkludera utländska partners och ha ett globalt perspektiv. Initiativet kom från Mistra, en stiftelse för miljöstrategisk forskning, och målet var ett forsknings- och kunskapscentrum som skulle utveckla och tillämpa kunskap om hållbar stadsutveckling med doktorandutbyten som viktig komponent.

Sidas stöd går i huvudsak till Mistra Urban Futures två afrikanska plattformar och har dubblerats sen starten, från ett årligt stöd om 5,6 miljoner kronor i snitt den första fasen till 11 miljoner årligen under nuvarande period.

I Kapstaden bygger arbetet på nära samarbete med staden, provinsen och forskningscentret African Centre for Cities där man sammanför praktisk erfarenhet och forskning, fokus är hela Afrika. Plattformen i Kisumu, en mellanstor stad i Kenya vid Viktoriasjön, är också till för att generera forskning och skapa utbyte men i första hand med siktet inställt på just utvecklingen på plats.

Mistra Urban Futures har totalt fem plattformar i fyra länder och en internationell styrelse. Kansliet ligger i Göteborg och har nio personer anställda på deltid. Henrietta Palmer är vice forskningschef och kansliets enda arkitekt. Över telefon understryker hon att världens samhällen har blivit komplexare och mer nätverksstyrda, och att det gör att vi måste ta hand om de urbana frågorna på helt nya sätt.

– Det behövs rum och platser där olika aktörer kommer till tals som varken ligger inbäddade på universitet eller i den offentliga verksamheten utan någonstans mittemellan. Jag ser Mistra Urban Futures som ett sådant rum, säger hon.

Nästa steg är att ta fram en ny plattform i Sydamerika eller Asien. Visserligen upphör Mistras stöd om tre år men förhoppningen är att fler finansiärer kommer till så att verksamheten kan fortsätta. Ska den växa ytterligare gäller det däremot att hitta partners som redan kommit långt i ett arbete som liknar eller kompletterar Mistra Urban Futures modell, en modell som Henrietta Palmer även gärna skulle se att fler tog efter:

– Jag tror att det finns en bärighet framåt i den samproducerade forskningen där personer som är förankrade i praktik och teori lär av varann. Våra partners vittnar om att det ger avtryck i organisationerna.

Symbiocity lanserades 2002 av den svenska regeringen för att belysa hur Sverige jobbar med hållbar stadsutveckling. Business Sweden utvecklade konceptet till ett varumärke för att marknadsföra svenska teknikföretag inom hållbar stadsutveckling och miljöteknik.

Samtidigt såg Sida att Symbiocity skulle kunna användas som arbetsmetod och process i ett urbant utvecklingsarbete, och i samband med att urbanenheten lades ner gavs uppdraget till SKL International, Sveriges Kommuner och Landstings dotterbolag för internationellt utvecklingssamarbete.

Kapacitetsbyggande inom stat och kommun med fokus på demokrati, förvaltning och samhällsservice var inriktningen och under den första fasen som inleddes 2010 utvecklades lokala strategier och handlingsplaner i fyra städer i Indonesien, Kina och Zambia tillsammans med politiker och tjänstemän från Helsingborg, Borås och Eskilstuna.

– Det politiska synsätt vi mötte handlade ofta om att främja landsbygdsutveckling för att hindra folk från att flytta in till städerna. Så en viktig del blev att uppmärksamma politikerna på att urbaniseringen är oundviklig, att alla har rätt till staden och att man måste planera för dem som bor i informella områden, säger Mats Jarnhammar, samhällsplanerare och urban rådgivare för Symbiocity.

Symbiocity är nu i sin andra fas och har fått tredubblat stöd från Sida, från 5,6 miljoner kronor i snitt årligen till dagens 15,9 miljoner per år. Arbetet leds av SKL Internationals Symbiocity-sekretariat vid Slussen i Stockholm som består av sex personer som arbetar med satsningen på deltid.

I det förnyade uppdraget ligger bland annat ett stort urbant program i Kenya, utbildningsinsatser i Östeuropa och Myanmar och stadsutvecklingsprojekt i Colombia, Etiopien och Zimbabwe som ska anpassas till de olika ländernas behov.

– I Colombia är det till exempel fredsarbete. Om inte människorna erbjuds service och trygghet är det troligt att deras inställning till fredsprocessen påverkas, förklarar statsvetaren och projektledaren Lena Falcón, som jobbat med Symbiocity sen starten.

Tanken är att Symbiocitys nya fas ska gå från analys till att hjälpa till med konkret implementering. Dessutom ska man satsa mer på deltagande för att skapa förtroende mellan invånare, politiker och tjänstemän. Både Lena Falcón och Mats Jarnhammar tror att Symbocity skulle kunna skalas upp och breddas, men understryker att det inte betyder att de kan fylla tomrummet Sidas urbanenhet lämnade efter sig.

– Det som var så fantastiskt var att den hade ett stort team som verkligen drev urbanfrågorna hårt internationellt. Arbetet gav Sverige väldigt gott rykte och stort inflytande på området. Det ironiska var att Sida försvann från scenen precis när man började få gehör från omvärlden och frågorna började lyfta, säger Mats Jarnhammar.

Troligen är inte den totala volymen urbana projekt som Sida stödjer avsevärt mindre än för tio år sen, men där­emot har alltså Sverige förlorat sin ledande röst i det globala samtalet om hur framtidens bärkraftiga stadsutveckling ska komma till. Och att det är väldigt olyckligt är en syn som samtliga Arkitekten talat med delar, bland dem Thomas Melin:

– Sverige kan inte göra allt. Men vi är speciellt bra på hållbara, demokratiska och välstyrda städer. Det är en komparativ fördel som inte utnyttjas fullt ut i det svenska utvecklings­biståndet.