“Vi låter oss inte tystas – ­arkitektur­en angår alla”

Ett utbrett folkligt missnöje med hur det byggs i Sverige har kanaliserats i ett uppror. Med en blygsam start på Facebook för ett par år sedan har Arkitekturupproret nu över 19 000 följare. Detta stora intresse för arkitektur borde glädja arkitektkåren. Istället verkar många vara skrämda och vi bemöts med härskartekniker och olika försök till marginalisering.

Det har gjorts försök till mobbning. Ett tydligt exempel är när vi blev inbjudna av Sveriges Arkitekter till Almedalen för att diskutera arkitektur. Moderatorn var modernist, öppningstalaren var modernist och samtliga inbjudna utom vår representant var modernister. Syftet med ”debatten” var att en gång för alla få tyst på det där irriterande Arkitekturupproret. Med en modernistiskt formulerad diskussion och en moderator som försökte att tysta vår representant, var målet att vi skulle framstå som obetydliga. Resultatet blev det motsatta.

Det har gjorts försök att förklara oss som okunniga. I en intervju i tidningen Arkitekten kallar en arkitekt debatten som vi driver för ytlig och oinitierad. Vi anses inte förstå ideologin bakom fasaden på till exempel Spridds projekt i Växjö. Bakomliggande teorier och ideologier är dock oväsentliga för oss. Att vi avfärdas som okunniga blir därför inte bara fel utan irrelevant.

En av Arkitekturupprorets poänger är att vi är ”okunniga”. Arkitektur är en direkt konstform. Den måste upplevas varken du vill eller inte. Den drabbar alla, eller välsignar alla. Att kräva att allmänheten ska vara påläst är en arrogans utan dess like. Där blir Sveriges arkitekter elitistiska och vi folkliga.

Det har också gjorts försök till politiskt misstänkliggörande, ett trick lika gammalt som modernismen själv. Vi buntas ihop med högerextrema rörelser och vi kallas för neokonservativa, populistiska och reaktionära.

Ja, vi är populister. Vi ser modernismen som ett elitistiskt projekt av och för arkitekter med ett förakt för populära och folkliga värderingar kring estetik. Vi är dock en helt opolitisk rörelse med medlemmar från hela det politiska spektret. Rörelser som sammanfaller i tid behöver inte nödvändigtvis sammanfalla ideologiskt.

Det görs försök att uppfostra oss. Det viktiga, får vi veta, är inte hur husen ser ut och absolut inte deras stil. Arkitektkåren tar sig rätten att tala om för oss vad som är viktigt. Arkitekturupproret tycker att utseendet på husen är viktigt. Utan tvivel finns det många andra behjärtansvärda frågor, men vi ägnar oss åt estetik och det är det arkitektkåren måste förhålla sig till.

Vi ifrågasätter arkitektkårens rätt att formulera det estetiska paradigmet och efterlyser ett mer pluralistiskt synsätt där många olika stilar kan få plats i offentligheten. Vi ifrågasätter den modernistiska ideologin bakom arkitektkårens ställningstaganden och efterlyser en mer rationalistisk syn även inom arkitekturteorin.

Vi vill att arkitektkåren lägger korten på bordet när det gäller stil. För å ena sidan lär oss ju modernismen att varje epok har sitt egna, unika, uttryck, sin egna stil – och angriper våra stilpreferenser – och å andra sidan säger de att stil är betydelselöst. Vi anser att stil är oberoende av tid.

Modernismen är inte radikal. Den ser en byggnad främst i ljuset av dess historia; dess ursprung, utveckling och framtida betydelse. Men det finns andra sätt att se det på. Vi ställer inte frågor kring historiska tendenser utan tror att vi kan utforma vår historia på egen hand. Vi tror inte att historien väljer åt oss utan att vi är fria att göra valen själva.