”Skrattretande att fördöma klassicistiskt experiment”

Tomas Lauri (DN 15/1) krokar arm med Claes Caldenby (Arkitektur nr 8/2022) i sitt fördömande av Albert Svenssons/Inobis klassicistiska bostadshus i Göteborg. Fasaden är en ”potemkinkuliss” som försöker dölja skavankerna i nutida byggnadssätt, och både Lauri och Caldenby hittar betongskarvar och plast- och plåtdetaljer som misspryder byggnaden. Men trots att byggkvaliteten underkänns så riktas huvudkritiken mot stilen – denna klassicism som förutom att vara falsk också sägs vara klumpig och ”svänger inte”. 

Och visst har vi i Göteborg ännu ett exempel på den svenska byggbranschens favoritobjekt, nämligen punkthuset. Punkthuset är en byggnad som är ungefär lika lång som bred som hög och som därmed minimerar mängden fasad i förhållande till innesluten volym. Denna kostnadsbesparande och vinstskapande typ finns det gott om i dagens byggande. Den är ofta förödande för stadsrummet och nästan alltid en spänningslös klumpeduns.

Men det intressanta med Göteborgshuset är att arkitekterna lyckats bemästra en sådan klump och förvandlat den till något annat. Göteborgshuset är i själva verket en väl komponerad byggnad som visar god kunskap om klassicismens tillämpning i arkitekturen. Här finns (som lektion 1) en rustik i sockel och bottenvåning som ihop med tredelning med horisontella gesimser får byggnaden att stå stadigt på marken. Rustiken kliver (lektion 2) över till plan två och påbörjar en vertikal rörelse som förstärks av de joniska pilastrarna ovanför vilka en korrekt tredelad arkitrav vilar. Och i lektion 3 förses huset med det krönande partiet där voluter, frontoner och sfärer mjukar upp mötet med himlen. Ett vackert uppkast!

Med anledning av Lauris och Caldenbys plötsligt redovisade avsky för betongskarvar kan man kanske tilläga att skarvarna i detta fall sitter ungefär där vilken klassicist som helst från Perrault till Soufflot skulle lagt dem om byggnaden varit uppförd i sten.

2000-talets första decennier har sett en byggboom utan like. I mängd och skala överträffar den miljonprogrammets byggande. Försvinnande få lite större hus har under denna tid följt klassiska principer. Ändå råder alarmism. Lite spännande borde det väl vara att se hur sådana experiment faller ut? Kanske till och med värt lite uppmuntran? Men nej, entydigt fördömande väntar den som prövar en annan väg. Och liksom Lauri och Caldenby påstår arkitektkontoret Tham och Videgård (aktuella utställare på Arkdes) att vi varken har kunskap eller pengar för sådana experiment. 

Det är skrattretande. Ingenstans flyter det runt så mycket pengar som i den dysfunktionella soppa som bygge, fastighet och finans tillsammans kokat ihop under 2000-talet. När nu tre etablerade representanter för akademi, kritik och praktik i kör hävdar att här finns inget alternativ utanför spelplanen i denna osunda bransch, så kan samma bransch buga och tacka för utlåtandet och fortsätta producera medioker byggnadskultur. 

Men pengar och kunskap för utveckling finns – och någon måste väl i herrans namn få pröva ett annat, till exempel av historien inspirerat formgivningskoncept utan att ängslig gnällighet omedelbart ska slå till! Här har Svensson/Inobi, David, utmanat rådande svensk byggnadskultur, Goliat, genom att i en (1) byggnad pröva en klassisk komposition med dekorativa inslag. Och om detta omedelbart måste fördömas är det verkligen illa ställt med arkitektursverige. Att huset alls byggts visar ju på behovet av att pröva olika nya förhållningssätt och strategier. Och att klassicismen gör byggslarvet synligt talar ju i själva verket till dess fördel! Och om teknokraten Goliat på köpet skakas om är det en verklig välgärning. 

Jan Johansson förnyade jazz på svenska – genom att blicka bakåt. Ragnar Östberg förnyade monumentalarkitekturen – genom att blicka bakåt. Jan Gezelius förnyade villan – genom att blicka bakåt. Enkla sanningar om kreativ frihet som Goliat måste lära sig umgås med utan att genast ropa på stilpolis.

Thomas Hellquist är prof em i arkitektur och gestaltning.