Skogen gav deras praktik ny riktning

Högsbo i Göteborg. Ett område där småindustrier blandas med bostäder. I en anonym fastighet på J A Wettergrens gata fanns en gång ett boktryckeri. Nu ligger här ett arkitektkontor som heter Björg form och arkitektur. Inga skyltar talar dock om ifall man kommit rätt. Men plötsligt öppnas en dörr på gaveln. Oscar Carlsson stiger ut på lastbryggan i trädammiga snickarkläder och vinkar välkomnande. Maria Carlsson kommer strax efter. Paret som driver Björg.

Det som sedan väntar innanför dörren är inget vanligt arkitektkontor. Inget luftigt kontorslandskap, ingen smakfullt utformad inredning. I stället en maskinpark med bandsågverk, virkestork, rikthyvel och planhyvel samt högar med torkad gran, ask, alm och björk. Verktyg, prylar och prototyper överallt. Den tydliga doften av trä och skog.

Oscar och Maria Carlsson träffades på Chalmers i Göteborg 1996. De flyttade ihop i en trea i Linnéstaden, med utsikt över takåsarna.

Efter examen jobbade de på olika arkitektkontor i några år. De trivdes i stan, men längtade efter en egen plats att åka till. Natur att vandra runt i. Något mer än bara en stuga. Fjäll.

Men att skaffa egen skog? Hur slog den tanken rot? De kommer inte riktigt ihåg längre. Men 2005 tog de tåget norrut mot Åre, steg av i Östersund, hyrde en bil och körde norrut.

– Och så hittade vi det här stället som heter Kallsjön och Kallbygden, säger Maria Carlsson.

Hon ringde runt till folk i kommunen och hembygdsföreningen för att höra om det fanns några skogstomter till salu i området. Jovisst, det skulle finnas.

Till slut fick de napp.

Det blev starten på en arton år lång resa där de vävt samman hållbart kontinuitetsskogsbruk med träförädling och arkitektur.

– Jag tror att vi omedvetet fick idén att starta företaget när vi gick runt där i vår skog. Miljön inspirerade oss att ta en helt ny riktning, säger Oscar Carlsson.

Som arkitekter och nyblivna skogsägare förundrades de över hur fattigt sortimentet av träprodukter var på marknaden. Särskilt när de jämförde med det variationsrika virkesutbud som finns i en naturskog.

De började prova att göra produkter av skogens udda sortiment: grenklykor, krokvuxet virke, senvuxet virke.

– Ur den processen växte vårt kubbgolv fram. I dag finns det i privata villor, restauranger och offentliga byggnader inte bara i Sverige, utan även i Danmark, Norge och Schweiz, säger Oscar Carlsson och sätter sig på huk framför en rithurts.

Hurtsen innehåller inte ritningar, utan prover på kubbgolvet i olika träslag och ytbehandlingar.

Den riktigt avgörande händelsen inträffade två år efter att de blivit skogsägare, 2007.

På skogstomten stod ett hus med stora renoveringsbehov. Bland annat behövdes ett nytt värmesystem. Oscar och Maria Carlsson bestämde sig för att investera i en bergvärmepump. Köpet finansierades genom att de lät avverka en bit skog.

– Vi behövde pengarna och följde de råd vi fick av skogsbolagen. Men det blev inte bra. Det blev ett kalhygge som vi ångrar än i dag, säger Maria Carlsson.

De kala ytorna känns som ett sår som inte vill läka.

– Som nybliven skogsägare är man ganska aningslös, säger Oscar Carlsson. Allt gick så snabbt. Det var bara att skriva under ett papper och en vecka senare hade vi pengarna på banken. Men framför oss hade vi hundra år av skötsel av den avverkade ytan.

Det öppnade ögonen på dem.

– Allt startade där. Det har format helt var vi har hamnat skogspolitiskt och som arkitekter, säger Oscar Carlsson.

– Ja, vi började fundera på hela det här storskaliga industriella systemet, säger Maria Carlsson. Hur vi förhåller oss till naturen. Varför finns det bara ett sätt att avverka? Varför är det bara jättestora kalhyggen som gäller? Varför plockar man inte enstaka träd? Varför finner sig alla i att det är så här? Frågor jag har ställt mig länge och ännu inte hittat svar på.

Maria och Oscar Carlsson bestämde sig för att gå sin egen väg.

De startade produktion av sitt kubbgolv i Kallbygden. Ville göra golvet av trä som vuxit i området. Köpte in kedjesågverk och byggde virkestorkar. Lärde sig att torka och hyvla trä. Gjorde kostsamma misstag.

Efter ett tag flyttade de verksamheten till en närliggande industrilokal och samarbetade med lokala sågverk och hyvlerier. Men det var svårt att få tag i lokalt timmer. Skogsbruket i området var i huvudsak hyggesbruk med ett fåtal stora aktörer.

– Första gången jag beställde timmer ringde jag Skogssällskapet och sa att jag ville ha lokalt klentimmer från Jämtland. Vi fick fullvuxet timmer från Vilhelmina i Västerbotten, 34 mil bort, som dessutom var svårsågat. Nästan allt sprack i torkningen, säger Oscar Carlsson.

Efter det bestämde de sig för att flytta sin produktion till Göteborg. Konstigt nog var det lättare att driva en hållbar verksamhet i storstan än mitt i skogen.

– Vi kunde köpa in helt lokalt och hållbart timmer från Göteborgs stad, som jobbar med kontinuitetsbruk. Vi har bland annat köpt ung gran som tagits ut för att återställa lövskogar.

De började producera en ny produkt: en detalj till lamellgardiner som görs av spill från björk. Maria Carlsson plockar fram en låda med lameller, paketerad och färdig att skickas i väg.

– Vi hade en jättestor leverans av såna här i somras till Blekinge tekniska högskola. Det är en speciell känsla att tillverka saker med sina händer. Den lilla skalan är trevlig, säger hon.

De har också haft användning av sina träkunskaper i olika akustikprojekt åt Norrlandsoperan och Göteborgsoperan. Maria Carlsson är akustiker.

När de startade företaget handlade 70 procent om traditionell arkitektverksamhet och 30 procent om produktion. I dag är det tvärtom.

Men även om det är en stor frihet att göra det man vill, är det också en stor risk. Det har varit en tuff resa. De är helt självlärda.

– Vi var livrädda i början. Det har varit mycket learning by failing. Vi hade behövt en mentor. Någon som förstod vår konstiga blandning av arkitektur, produktutveckling, maskiner och timmerköp. Men vi hittade aldrig den personen, säger Oscar Carlsson.

Även om de i dag driver verksamheten från Göteborg är planen att återvända till Kallbygden och knyta ihop skogen med produktionen.

För skogsbolagen i Sverige skulle det vara en mardröm om fler små skogsägare började sköta sina skogar själva, menar Oscar Carlsson. I Europa är småskaligt skogsbruk vanligare.

– Det är betydligt bättre att vara skogsbonde i Europa där man kan sälja fransk ek för 70 000 kronor för ett träd. Jag är inte någon revolutionär, men vi jobbar stenhårt på att skapa fler alternativ i Sverige. Det är underbart att debatten om skogen är i gång. För det som skett bakom ryggen på alla svenskar är inte klokt. Skogsbruket handlar bara om produktionsmål, inte om miljön och våra ekosystem.

Hjärtat i deras motståndsverksamhet är den sju meter långa virkestorken från Italien. Kanske den enda i sitt slag i Sverige. De testade en liknande tork hos en lantbrukare i Tönsberg i Norge under ett par år, innan de bestämde sig för att beställa en egen och större.

Oscar Carlsson demonstrerar den, vrider på kranar och trycker på knappar. Virke som i normala fall tar sex veckor att torka blir torrt efter bara en vecka i vakuumtorken. Temperaturen är inställd på 70 grader, vilket skapar ytterligare ett användningsområde.

Efter att torken fyllts med virke, vilket är som ett svettigt gympass, väntar belöningen.

– Då lägger jag mig ovanpå. Det är varmt och skönt. Det brummar lite grann. Och så luktar det så gott, säger Oscar Carlsson och ler stort.