Gå till innehållet
Gå till startsidan

Sveriges Arkitekters bransch- och medlemstidning

Venedigbiennalen blickar tillbaka

Under Rem Koolhaas ledning bjuder Venedigs arkitekturbiennal in till utvärdering. Här granskas hundra år av modernism.

"Fundamentals" var temat på arkitekturbiennalen i Venedig t2014.

– Årets biennal handlar om att få en bättre förståelse för vår nuvarande situation genom att titta bakåt och framåt. På ett sätt är temat en rejäl provokation. Modernisering är ofta en väldigt smärtsam process.

Iklädd en stram svart tröja blickar Rem Koolhaas allvarsamt ut från podiet på presskonferensen i Teatro Piccolo i Arsenalen, ett gammalt varv i utkanten av Venedig. Med en bakgrund som journalist och med ett flertal banbrytande böcker, publikationer och utställningar i ryggen är hans undersökande vägval ingen överraskning. Ofta har den holländske stjärnarkitekten gått mot strömmen och i samma tag förutspått framtiden. I år väntas också ovanligt många vallfärda till Venedig, för att med egna ögon se vad han hittat på. Klart är också att den 14:e arkitekturbiennalen utmärker sig under hans taktpinne. För första gången sedan starten 1980 har curatorns team haft fyra år för förberedelse, normalt gäller två. Biennalen är öppen sex, mot vanligtvis tre, månader. De deltagande länderna har stigit från 55 till 65 stycken. Dessutom ingår tre stora utställningar under huvudtemat Fundamentals, tidigare var det en. Ambitionen märks inte bara i omfattning utan också i en tight tematik. Monditalia och Elements of Architecture är synnerligen sammanhållna. Rem Koolhaas har dessutom fått i princip alla länder att för första gången undersöka ett och samma tema. Under titeln Absorbing Modernity 1914–2014 bildar de nationella paviljongerna en tredje utställning i sig. Greppet är ambitiöst, men den som åkt till Venedig för att uppdatera sig om de senaste stjärnskotten lär bli besviken. Årets biennal handlar inte om arkitekter, utan om arkitektur, som Rem Koolhaas själv formulerar det.

Den trägna curatorn nöjer sig förstås inte med denna historiska undersökning på entreprenad. I Arsenalens corderie, den långsträckta byggnad där båtbyggarna en gång tvinnade sina rep, sammanfattas ett komplext globalt sekel genom en minutiös undersökning av ett Italien som får tjäna som fallstudie. Utställningen, som Rem Koolhaas dirigerat med hjälp av sina två studios OMA och AMO, är sömlöst sammanfogad av 41 forskningsbaserade installationer som gör nedslag på kontroversiella platser i landet, från söder till norr. En av de starkaste är det klaustrofobiskt becksvarta båset med skärande ljud och ett plötsligt bländande strålkastarljus. Genom Intermundia blir besökaren båtflykting, just ankommen till ön Lampedusa. En annan som fascinerar dröjer vid gränsen mellan Italien och Österrike. I Italian Limes drar en robotdriven penna röda linjer i realtid över en karta som förändras allt eftersom glaciären smälter. En tredje höjdpunkt, som också undersöker nationsgränser kontra rörlighet, är Action-Reaction-Interaction, framtagen av Beatriz Colomina. Här beskrivs hur radikala idéer från 1970-talets italienska arkitekter spridits över världen genom ett storskaligt väggfast arkiv.

Vart och ett av nedslagen ackompanjeras av projicerade klipp ur spelfilmer som knyter an till den plats som diskuteras. Att Rem Koolhaas involverat film-, dans-, musik- och teaterbiennalerna är även det en nyhet. Filmerna och de intima dansföreställningar som återkommer med jämna mellanrum i den vidsträckta utställningen erbjuder välkommen vila mellan de informationstäta installationerna.

– Min instinkt sa mig att viktiga saker höll på att hända med arkitekturen och att vi genom att syna detaljerna kunde upptäcka nya saker.

Vid den centrala paviljongen i Giardini, den stora parken som ligger en tio minuters promenad sydöst om Arsenalen, förklarar Rem Koolhaas bakgrunden till sin andra stora utställning. Framtagen genom en tvåårig forskningsstudio på Harvard Graduate School of Design är Elements of Architecture en närgången undersökning av arkitekturens grundläggande beståndsdelar, från golvet till taket via trappan, balkongen och toaletten. Redan i entréhallen möts besökaren av en talande installation i form av ett lågt hängande samtida tak med det inre maskineriet exponerat, arkitektens förlorade kontroll manifesterad. Högt där ovan syns paviljongens restaurerade kupol vars ikonografi ger ”utrymme för skönhet och mening”, enligt Rem Koolhaas. Ett par älskar mot ett fönster. En man tänder eld på en toalett. I nästa rum fängslar Davide Rapps collagefilm som sammanfogar filmklipp där de femton olika beståndsdelarna får liv och funktion genom mänsklig användning. Så vandrar vi genom repliker i skala 1:1 av olika historiska portaler från Kina, Indien, Italien och USA för att slutligen träda ut genom en flygplatsscanner. Ett mer subtilt politiskt inspel än de rättframma i Monditalia.

Biennalens fokus är i alla delar på tillbakablick, självkritik och reflektion. Men här finns också sikte på arkitekturens mening och möjligheter. Vilka de är hålls fördolt för denna gång, här finns som sagt försvinnande få idéer för vår framtid. På presskonferensen får Rem Koolhaas frågan om den totala avsaknaden av samtida arkitektur betyder att densamma är i kris. Svaret kommer blixtsnabbt, biennalen är inget diagram för det. Men så tillägger han att marknadskrafternas inflytande över arkitekturen växer, och att det spelar roll.

– I årets utställningar finns definitivt ett underliggande kritiskt och politiskt perspektiv. Arkitekten har vanligtvis varit en förlängning av staten, god eller ond, och därmed också av en vision för ett kollektivt välbefinnande. För mig har det blivit tydligt att vi inte längre arbetar för gemensamma visioner utan för enskilda aktörer, personer eller företag. Det här är inte en varning, men ett andrum.

Mer att läsa