Nyheter

UMA – att bryta en ond cirkel

18 februari 2016

Arkitekthögskolan i Umeå har för andra gången sen starten 2009 drabbats av en allvarlig kris. Flera anställda är sjukskrivna av psykosociala skäl, det har skrivits öppna brev och studenter har kommit i kläm. Klart är att arbetsmiljöproblemen funnits länge, men sen går bilden isär. Arkitekten reste till Umeå för att lyssna in en komplex väv av vittnesmål.

Annons
Annons
Foto Patrick Trägårdh

Arkitekturhögskolan i Umeå.

– Vad jag säger är sanningen.

– Du måste tro mig.

– Min bild är, vågar jag påstå, ganska korrekt.

Annons
Annons

Under två dagar i Umeå träffar jag drygt tjugo personer. Studenter, lärare och rektorer, flera med blanka ögon och ansträngda stämmor. Flera som kämpar för att hålla ihop sig, som sitter på upplevelser som tar timmar att berätta, som helst av allt inte skulle vilja träffa en journalist alls, som önskar att allt bara vore bra.

Ändå låter de sig intervjuas, även om några inte vågar vara med i artikeln med sitt namn. För de vet att beskrivningen om vad som hänt på arkitekthögskolan i Umeå de senaste åren är outsägligt splittrad, och det är därför de förklarar att deras redogörelse är sann. Sen följer detaljerade svar på det jag kommit för att fråga: Varför en splitterny arkitektskola med höga ambitioner och enormt engagemang från såväl lärare som studenter nu kastats in i ytterligare en kris.

I min väska ligger tio anmälningar om mobbing och trakasserier från nuvarande och tidigare anställda, fem öppna brev med allvarliga anklagelser från lärare och studenter, hot om vite från Arbetsmiljöverket och papper på sex långtidssjukskrivningar i en personalgrupp om totalt 37. Alla dokument från senhösten 2015. Hur kunde det gå så fel?

För att förstå måste vi backa i tiden, till den period som sist kom att betecknas som kris. Det är senvinter 2013 och Umeå arkitekthögskola, eller UMA som skolan också kallas, har just förlorat sin rektor Peter Kjaer, en karismatisk ledare som varit med och startat upp skolan drygt fyra år tidigare. Universitetsledningen har förklarat att rektorns hantering av representation och resor varit så oansvarig att han inte kan vara kvar.

Redan beskrivningen av detta skeende skiljer sig i de intervjuer jag gör, nu tre år senare men på samma vackra plats vid Umeälven. Vissa menar att kostnader för alkohol och resor gjordes inom rimliga gränser, andra hävdar bestämt att hanteringen av ekonomin hade gått över styr och att det dessutom var fler som hanterade skolans budget på ett problematiskt vis.

Klart är att rektorns hastiga avsked skapar oro bland lärare och studenter. Dels har de förlorat en ledare, dels känner sig flera otillfredsställda med de förklaringar som ges. I UMA:s styrelse hittar universitetsledningen en insatt professor som accepterar tjänsten som tillförordnad rektor. Men knappt två månader efter tillträdet avslutar Örjan Wikforss sitt uppdrag med hänvisning till hälsoskäl. Den gungning som våren 2013 innebär sliter på lärarkår och administration, som nu visar tecken på splittring och kommunikationsproblem. Janek Ozmin, en av skolans doktorander och lärare, uppfattas som neutral och väljs som ett av två skyddsombud, han med uppdrag att bevaka den sociala miljön.

Annons
Annons

När vi träffas nära tre år senare vid ett soligt bord i Umeås nya bibliotek är Janek Ozmin sjukskriven på heltid. Han berättar att han den våren 2013 såg att situationen var så allvarlig att han och hans kollega sammanställde en handlingsplan för en bättre social arbetsmiljö som de lämnade till fakultetsledningen och som också delgavs Arbetsmiljöverket, som då kopplats in. Högt på listan stod experthjälp utifrån, men på ett möte med fakulteten i september samma år fick skyddsombuden veta att inga konsulter skulle tas in, det med motiveringen att ”kostnaden var för hög i förhållande till de förväntade resultaten”.

– Händelseförloppet var snabbt och brutalt. I september fanns nästan ingen administrativ personal kvar, det fanns ingen igångsatt handlingsplan för att lösa konflikterna, vi fick ingen hjälp utifrån och skolan leddes av en prefekt på 20 procent. Det var en väldig svår situation för oss, säger Janek Ozmin.

Tidigare på morgonen har jag träffat Lena Gustafsson, Umeå universitets rektor. I sitt ljusa arbetsrum högt upp i den glasade byggnad där universitetsledningen sitter inleder hon med att säga att den tid hon lagt på krishantering av arkitekthögskolan är oproportionerligt stor i förhållande till skolans storlek, men att det speglar allvaret i situationen och att universitetet lägger stor vikt vid att reda ut problematiken. Hon beklagar att Örjan Wikforss var tvungen att sluta så hastigt och beskriver sen en rigorös rekryteringsprocess där nuvarande prodekan sattes in som prefekt på deltid för att leda skolan under tiden.

– Vi har verkligen inte lämnat det vind för våg, utan har försökt hitta bra lösningar för att upprätthålla en bra utbildning och skola. Däremot har vi inte kunnat utveckla skolan visionärt. Vad gäller arbetsmiljöproblematiken har vi vartefter de brister vi sett försökt att åtgärda dem omgående, svarar Lena Gustafsson.

Tiden som följer till den nya rektorn tillträder beskrivs i olika ordalag av de lärare jag frågar. Vissa berättar om en period där informella maktgrupperingar cementerades, priviliegier och territorier försvarades och kvinnliga medarbetare sjukskrevs samtidigt som det saknades grundläggande saker som kursplaner. Andra beskriver en högst  fungerande tid med en lärarstab som lyckas få verksamheten att rulla på trots bristen på administrativ personal och tillräckligt ledarskap.

De studenter jag träffar som då gick på skolan beskriver en tid med många rykten som florerar, en stor oro över att rekryteringen av den nya rektorn inte ska bli bra och lärare som bidrar till en känsla av antagonism mot universitetsledningen. Samtidigt är studenterna jag möter eniga om att undervisningen flöt på bra.

Annons
Annons

– Min upplevelse var att det var ganska mycket hemmasnickrat här, att de inte alltid följde svensk praxis. Men rent praktiskt funkade det väldigt bra, vi blev omhändertagna och upplevde att lärarna gjorde så gott de kunde utan ledning. Det märktes verkligen att de brann med hela sin själ för att ge oss en väldigt bra utbildning, säger Petter Pustina som började ettan hösten 2014.

I juni 2014 står det klar att arkitekten och professorn Ana Betancour, med meriter som bland annat utställningschef på Arkitekturmuseet och masterprogramansvarig på Chalmers arkitekturutbildning, har fått tjänsten som UMA:s nya rektor, tillika prefekt. Uppdraget innebär ett samlat ansvar där hon både ska utveckla utbildningen, utveckla och stärka forskningen samt att se till att universitetets regelverk och rutiner efterföljs. Hon har också uppdraget att få till en god ekonomi: underskottet hon ärver är stort.

När jag började överrumplades jag av hur mycket som behövde byggas upp, hur svårt anställda och studenter haft det och hur mycket som var obearbetat.

Under hösten har Ana Betancour möten med universitetsledningen, hon börjar deltid i november för att i januari arbeta full tjänstgöring. När jag träffar henne i det spartanska arbetsrum hon förfogar över i ett hus mitt emot arkitekthögskolan säger hon att utmaningarna var långt mer komplexa än hon kunnat föreställa sig.

– När jag började överrumplades jag av hur mycket som behövde byggas upp, hur svårt anställda och studenter haft det och hur mycket som var obearbetat, säger Ana Betancour.

Hon tar sikte på att bygga upp en ny organisationsstruktur och få till en stabil administration med en nytillträdd ekonomiadministratör, men redan veckan efter att hon börjar blir studieadministratören sjukskriven på grund av hög arbetsbelastning. Samtidigt skär det sig i mötet med delar av personalen.

Annons
Annons

– Att uppdatera praktiska detaljer i utbildningsplaner för att följa universitetets regelverk var till exempel kontroversiellt, säger hon och tillägger sen att hon hellre vill fokusera på vad som fungerar bra idag på skolan.

Hennes kortfattade hint av vad som hände där på våren går i samma linje som Carl-Johan Vesterlunds beskrivning.  Han kom till UMA på senhösten 2014 som adjunkt, fick en delad tjänst som studierektor på våren och är idag programansvarig, vilket är en position som inte tidigare funnits på skolan. Carl-Johan Vesterlund har tidigare arbetat ihop med Ana Betancour i en gemensam verksamhet och på Chalmers där han var anställd som konstnärlig lektor.

– Det jag mötte var att det fanns väldigt lite strukturer och rutiner och mycket kom att handla om att se över utbildningsplaner och kursplaner. Jag hade trott att vi skulle kunna jobba mer med innehåll och vad skolan skulle kunna vara, men istället blev det mycket att se till att skolan drivs på, i slutändan, ett lagligt vis, förklarar han.

Carl-Johan Vesterlund säger att personalmötena aldrig blev konstruktiva, istället kom de att handla om hur minnesanteckningar skulle föras och om de skulle spelas in eller inte. Han konstaterar att det verkade saknas vilja till samarbete i vissa delar av personalgruppen.

Samarbetsproblemen beskrivs också i de tio anmälningar om mobbing och trakasserier som ska komma in under hösten. Men i dem är det arkitekthögskolans nya rektor som hålls ansvarig för den problematiska situationen. Gemensamt för de nio anmälarna, som alla är eller har varit anställda på skolan, är en beskrivning av en drastiskt försämrad arbetsmiljö under våren och sommaren.  Anmälningarna beskriver utfrysning, förtal av kollegor, hot om uppsägning och hur Ana Betancour dessutom föreslagit en informell ledningsgrupp som ska verka i det fördolda, ”ett skuggkabinett”.

Ana Betancour kommenterar anmälningarna, varav åtta nu har avskrivits, med att samtliga bereds på ett systematiskt sätt enligt Umeå universitets handläggningsordning.

Annons
Annons

– Det finns olika synsätt, man kan uppfatta och uppleva saker olika. Förändringsarbete väcker många reaktioner. Det är tråkigt att det blivit såhär och jag tar väldigt allvarligt på det, men jag har stor tilltro till den utvecklingsprocess som vi är inne i.

Klart är att det fackliga arbetsplatsombudet under våren 2015 framför oro på flera punkter i personalgruppen, bland annat över att flera lärares visstidskontrakt håller på att gå ut. Universitetets huvudarbetsmiljöombud uppmärksammas också på en situation med ohälsa och risk för ohälsa och begär en kartläggning av den psykosociala arbetsmiljön med stöd i arbetsmiljölagen. Ana Betancour har tillsammans med fakultets- och universitetsledningen redan tagit initiativ till en sådan kartläggning men är vid det här laget sjukskriven, hon har dragit på sig en lunginflammation efter att ha arbetat trots en förkylning.

Universitetets rektor Lena Gustafsson kommenterar våren med att hon med facit i hand inser att UMA:s nya rektor satts i en ”omänsklig” situation och arbetsbelastning.

– Jag måste som rektor ta fullt ansvar för det, jag tycker det är riktigt illa, beklagligt. Jag skäms för de förutsättningar vi gav Ana Betancour som ny duktig ledare. Tyvärr förstod vi inte att situationen var så komplex, säger hon och understryker att hon har fortsatt fullt förtroende för Ana Betancour:

– Det är inte många som skulle klarat det tuffa jobb hon ställts inför.

Det företag som anlitats för att genomföra kartläggningen intervjuar anställda under sommar och höst, men rapporten dröjer. Det får huvudarbetsmiljöombudet att kontakta Arbetsmiljöverket, som besöker skolan för en inspektion i slutet av november. Myndigheten bedömer att ledningen behöver anlita företagshälsovård eller motsvarande sakkunnig hjälp utifrån och ta fram en riskanalys och handlingsplan som ska levereras till januaris slut. Annars övervägs ett förläggande med vite om 250 000 kronor.

Annons
Annons

I den här vevan skickas också det öppna brev som ska göra krisen känd för allmänheten. I brevet, adresserat universitetets ledning och fackliga företrädare, skriver arkitekthögskolans fyra professorer att de konfronterats med ett isolerat ledarskap som undviker samarbete och dialog och som varken visar intresse för vad som etablerats tidigare eller för deras expertis i det nödvändiga förändringsarbetet. De fruktar för personalens och studenternas välbefinnande, för skolans rykte och skriver att skolan är på väg att falla samman.

Brevet plockas upp av Västerbottens-Kuriren som vinklar på meningen om en skola på randen till sönderfall. Dagen därpå publiceras ett försvar i Folkbladet i form av ytterligare ett öppet brev, denna gång signerat fjorton anställda som understryker att de har fullt förtroende för Ana Betancour och att de upplevt en förbättring vad gäller strukturer, rutiner och jämlikhets- och jämställdhetsfrågor under hennes tid.

En av de som skriver under är skolans jämlikhets- och jämställdhetsrepresentant, Ambra Trotto, som arbetat fyra år på skolan. När vi träffas på det närliggande forskningslabbet Sliperiet inleder hon med att säga hur frustrerad och illa berörd hon är över den svarta bild av skolan som kollegor och media målat upp.

– Jag är trött på att höra hur dåliga saker är samtidigt som det händer otroligt bra saker. Ana är fantastisk, de hon rekryterat är superbra och vi jobbar för att förändra kulturen så att den handlar om samarbete.

Ambra Trotto säger att den kultur som odlats under årens lopp har varit stängd och präglats av diskriminering mot kvinnor, unga och svenskfödda. Hon säger också att Ana Betancour utsågs till syndabock så fort hon kom, en kanalisering för en frustration som egentligen har att göra med avsaknaden av strukturer, enligt Ambra Trotto:

– Allting har gjorts med goda intentioner och formellt korrekt sen Ana anlände. Ibland undrar jag om de här människorna som skriver brev och anmälningar vill bygga upp något tillsammans eller riva ner allt det vi har.

Annons
Annons

Den största besvikelsen för oss alla var att vi hade sökt till ett program vi aldrig fick läsa. Vi har känt oss vilsna och övergivna.

Under resten av hösten skickas ytterligare brev, bland annat ett där tolv anställda stödjer professorernas skrivelse, ett där skolans fyra doktorander meddelar att de vill bli förflyttade till ett annat lärosäte och ett där studenterna vid ett av masterprogrammen efterlyser utlovade workshops, föreläsningar och seminarier.

– Den största besvikelsen för oss alla var att vi hade sökt till ett program vi aldrig fick läsa. Vi har känt oss vilsna och övergivna, säger Sharon Pulvino, en av de utländska masterstudenter för vilka studierna i Umeå också innebär en stor ekonomisk investering.

Masterstudenterna vittnar, liksom de tvåor jag träffar, om en kaotisk höst med sjukskrivna lärare, tillfälliga lösningar, utebliven undervisning och brist på information. Treorna säger däremot att de haft ett stabilt år liksom ettorna, de är mest nöjda och beskriver en välplanerad hösttermin med engagerade och närvarande lärare.

– För oss har situationen ärligt talat varit väldigt bra, säger Maja Malmcrona Wrangstadh som går i ettan.

Den 20 januari presenteras äntligen arbetsmiljökartläggningen för lärarstaben. Den beskriver långvariga arbetsmiljöproblem som skapat ”tidsmässig och psykosocial belastning” hos personal på alla nivåer och funktioner och slår fast att det inte går att peka ut någon enskild funktion, person, grupp eller händelse som ansvarig eller orsak till den uppkomna situationen. Istället är den en konsekvens av långvarig brist på ledarskap.

Annons
Annons

Av de tio anmälningarna om mobbing och trakasserier, som alla kommer in mellan 27 november och 18 december, handläggs två fortfarande. Resterande avskrivs i slutet av januari med hänvisning till att de omständigheter som anförts till stöd för anmälningarna inte anses vara av den art att de faller in under definitionen för kränkande särbehandling. Snarare utgör de, enligt universitetets jurister, synpunkter på arbetsmiljö, ledarskap, möjligheter till delaktighet i beslutsprocessen samt beskrivningar av olika uppfattningar. I dagarna skickar också skolans ledning in den handlingsplan Arbetsmiljöverket efterfrågat, som bland annat inkluderar externt stöd, och 1 februari konstaterar myndigheten att arkitektskolan uppfyller kraven och avslår ärendet.

Den skola jag besöker i början februari är märkligt tom. Studenterna arbetar på vid sina skrivbord, men inga sitter i den breda trappan och pratar och pluggar, som de gjort de gånger jag tidigare hälsat på. Tommast är lärarnas kontorslandskap. Kanske är det så det ser ut på institutioner där många är ute på uppdrag eller jobbar hemifrån. Men jag kan inte låta bli att tänka på alla de som lämnat skolan, oavsett om det skett av fri vilja eller inte, av hälsoskäl eller annat.

Och även nu, när skymningen lägger sig över UMA och det är dags för mig att bege mig mot redaktionen i Stockholm, blir sammanfattningen av de intervjuades syn på framtiden splittrad. Janek Ozmin ser likt de andra doktoranderna ingen framtid på skolan utan hoppas på en flytt till ett annat lärosäte så att han kan avsluta sina studier i lugn och ro. Lärarkollegor jag pratar med som vill vara anonyma beskriver det som att ”slaget är förlorat”. Att de som framfört kritik är borta och att morgondagens UMA blir en helt annan skola där de själva inte ser en plats.

Andra hoppas på en positiv nystart, både Carl-Johan Vesterlund, Ambra Trotto och Ana Betancour understryker vikten av att fokusera på allt det konstruktiva och positiva som nu händer på skolan.

– Det finns problem, det är inget nytt. Men nu är vi inne i ett positivt, framåtsyftande förändringsarbete. Skriverierna har skapat en orosbild och vi måste få arbetsro. Vi jobbar för att alla medarbetare och studenter ska få det bättre, säger Ana Betancour.

Det önskar studenterna med, de som arkitektskolan i Umeå trots allt startades för.

Annons
Annons

– Vi studenter hoppas att all turbulens och lärarbyten i slutändan inte ska påverka våra projekt och att skolans rykte inte ska ha inverkan när vi sen söker jobb. Vi kommer fortsätta att göra vårt bästa och hoppas på förändring. Att allting blir bättre i vår, säger Daniela Lamartine och får medhåll av sina klasskamrater kring det stora arbetsbordet.

Rebecka Gordan

Relaterade artiklar:

Gå till nästa artikel